Mellandagsträning

Jag har trampat upp en liten ruta i snön på en äng i närheten av där vi bor. Där har vi kört lite dirigering med tyngdpunkt på fina avlämningar nu några dagar. Mackan tycker det är kul och hon blir så där härligt trött när vi kommer hem igen. Vänster och Ut är lite lättare och Höger är jättesvårt tycker hon. Jag förstår inte hur Höger kan vara svårare än Vänster, det borde ju bara vara att kolla åt vilket håll mattens händer viftar. Eller?
Avlämningarna går lite fram och tillbaka tycker jag. Antagligen skulle jag behöva någon som kollade på mig och gav lite feedback. Men på det stora hela så går det nog framåt. Och jag tror att Karin har rätt när hon säger att Mackan ibland spelar mjukis. För ibland testar hon att göra lite som hon vill, och hon skärper till sig om jag säger till henne, utan att släppa dummyn.
Idag blev vi överraskande barnlediga några timmar på eftermiddagen så då blev det ett extra träningspass med stoppsignal med störning. Benjamin fick vara störningen. Det gick faktiskt riktigt bra, Mackan lät sig inte luras. Men när man blåser stopp när det är en "riktig" dirigering, då tror hon att hon vet bäst och vill inte stanna. Så, som alltid: mer träning behövs!

Thorsvis Gyllene And 2010

Ett stort grattis till Åsa och Mocca som vann Gyllene Anden för andra året i rad!
Vi åkte till uppfödarens traditionella tävling hela familjen, alla ordentligt påklädda och utrustade med lunch, fika och förströelse i form av pulkor till barnen. Ja, alla var ordentligt påklädda utom Johanna som när vi var framme i Unsta upptäckte att hennes jacka var kvar hemma. Men tack vare snälla Anne-Marie som lånade ut vindjacka och hundförarväst som Johanna använde när hon satt still så fixade detta sig riktigt bra.
Mackan har tränat upp sin markeringsförmåga under hösten, och den biten av tävlingen gick superbra! Hon sprang raka vägen ut och hämtade apporten på alla fyra markeringar i grundomgången. Dock var tre av avlämningarna usla. Inte helt oväntat eftersom vi inte har tränat alls på kanske tre veckor p.g.a. såret på trampdynan, men lite tråkigt. Nu vet vi vad vi har att träna (om vi inte visste det förr).
Alla hundarna frös nog litegrann. Jag tror att Mackans sår är en bov i dramat här också för hennes del. Vi har ju inte varit ute så mycket som vi vanligtvis är eftersom vi varit försiktiga med hennes fot. Nu skall jag försöka vara ute mer så att hon förhoppningsvis vänjer sig vid kylan eller så att pälsen kanske växer ut lite, tills vi skall vara med på fasanjakten i januari. Att vädret skulle bli varmare då kan man nog inte hoppas på, och då måste hon sitta utan täcke under jakten. Idag hade hon både täcket på och en filt att sitta på när vi inte gick i linjen.
Allt var mycket trevligt ordnat och organiserat. Vädret var lite kallt men helt fantastiskt med det vackra rimfrostiga landskapet i strålande solsken. Två vänliga trevliga domare - Peter och Jörgen, Kian som höll reda på oss allihop och så Anita som hann prata med alla och ge positiva tillrop. Och så klart alla Thorsvi-hundägarna. Jättetrevlig att träffas så här.

FART2-test 1 december

En strålade vacker vinterdag med runt -15 grader och solsken åkte vi till Gryt i Sörmland, tillsammans med kennelmamman Anita och två yngre halvsyskon till Mackan, Speja med matte Cia och Acke med matte Anita W, för att FART-testa våra hundar hos Håkan och Karina på Sörmlands hundskola.
FART står för Fågelhundens ARbetsTest och skall visa vilka egenskaper (FART1 som görs vid 6-12 månaders ålder) respektive egenskaper+inlärda beteenden (FART2 som görs när hunden är över 12 månader). För de yngre hundarna är det fyra moment; kontakt, hagen, bläckfisken och gropen, och för de äldre hundarna tillkommer släden.
Mackan har gjort testen en gång tidigare när hon var Anitas hund, vid 7 månaders ålder, så det här blev alltså FART2 för hennes del. Förra gången hade hon lågt föremålsintresse men hög jaktlust och en bra nervkonstitution vilket betyder att hon är lugn och tyst i passiviteten och aktiv när hon jobbar.
Så här såg det ut idag:
Vid kontakten (på bilden är det Acke) följde hon gärna med Karina och kunde koncentrera sig på henne. När Karina provade att känna på henne, lyfta benen och kolla tänderna så blev hon låg och drog ner svansen. Hon såg ut som hon tänkte "okej, gör det då. Helst vill jag slippa, men...". Sen kastade Karina en dummy till henne, de kastar en till alla hundar som gör testet eftersom vissa som kommer dit tydligen aldrig har sett en dummy. Mackan sprang ut och hämtade dummyn och kom sen med hög fart tillbaks till mig (som stod en bit ifrån) med den.

Hagen har tre öppningar, en stor på kortsidan som är vänd mot hunden, en liten som sitter på motsatta kortsidan och så en krypöppning som är täckt med ett nät som ger efter om hunden klämmer sig igenom. Den öppning som hunden har gått in igenom stängs vid nästa apport. Håkan bollar lite med dummyn innan han släpper den ner i hagen uppifrån. Här testar man även passiviteten genom att Håkan bollar lite först och sen stannar av och är helt stilla innan han bollar igen och släpper dummyn i hagen.
Första dummyn hämtade Mackan genom den stora öppningen. Nästa gång var alltså den stora öppningen stängd, och då gick hon in igenom krypöppningen och ut genom den lilla öppningen. Då stängdes krypet. Sista försöket såg hon inte den lilla öppningen, trots att hon alltså nyss gått ut genom den, och cirklade runt hagen nåt varv, innan hon tog en liten tur ut i skogen brevid, och sen kom hon och frågade mig vad hon skulle göra. Vi väntade lite men hon tog inget eget initiativ så jag fick skicka ut henne igen. Då gick hon in genom den lilla öppningen utan problem och hämtade dummyn. Av detta skall jag lära mig att vara väldigt tydlig när jag skickar henne så att det inte är någon tvekan om ifall hon skall på en markering eller ett sök och lita på sig själv, eller på en dirigering och lita på mig.
Bläckfisken var rolig tyckte Mackan (på bilden är det Speja). Det är fyra tennisbollar i en tygbit med långa fransar som sitter fast i ett långt snöre. Snöret rullas snabbt in mot Håkan så bläckfisken far fram längs vägen förbi stället där hunden och föraren står. Under hela testet skall man låta hunden vara och inte säga åt den vad den får och inte, och inte säga till om den gör ljud. Alltså höll jag längst ut i öglan på det koppel man får låna under testen. När bläckfisken for förbi for Mackan ut en bit i kopplet, men inte så långt att det tog stopp utan hon stannade innan kopplets längd var slut. Hon visade tydligt att hon gärna ville springa efter, varenda muskel var spänd, men hon bromsade sig själv. Härlig stadga, det var roligt att se! Sen släppte jag loss henne och hon fick springa efter bläckisen. Hon tog den utan att tveka och bar den tillbaka till mig. Inga försök att döda bytet.
Sen kom bläckfisken förbi oss en gång till. Samma visa här, fin stadga, och fin eftergång när hon blev losskopplad. Den här gången gjorde bläckisen lite motstånd i linan, och hon höll fint tag och kämpade med att få hem bläckfisken till mig. Det lovar gott inför framtiden tycker jag.
Så var det dags för gropen, som är en hink nedgrävd i marken med lite granris över. Den skall visa hur hunden ligger kvar och är envis när den vet att den borde hitta något på en plats. Man står ca 10 meter ifrån gropen med hunden. Första gången kastas en liten dummy ut i närheten av gropen. För Mackans del hamnade den ganska lätt, den låg synlig framför gropen. Här visste jag att de tittade på avlämningarna så jag var lite nervös för det. Men det var i onödan för hon sprang ut och hämtade och gjorde bättre avläming här än hon gjorde med de stora dummiesarna i hagen. Andra gången gick Håkan ut med dummyn och lade den i gropen. Mackan höjde sin intensitet i söket och hämtade den ur hinken utan tvekan. Tredje gången är lika som andra gången, men man lägger inte ut någon dummy, så gropen är tom. Mackan sprang ut och kollade hinken men hittade inget, så då började hon söka - lite för stort. Hon försökte fråga mig om hjälp flera gånger och jag fick skicka ut henne igen några gånger, Av detta skall jag lära mig att kasta lite svårare markeringar och att lägga dummiesarna lite svårare så att hon lär sig att ligga kvar i ett litet område och söka, och att lita på sitt synintryck eller sin markering och leta tills hon hittar något.
Så var vi framme vid sista momentet, släden. Det är en liten kort figur med stora kontrastfärgade ögon som Håkan drog ut ur granarna kanske 30 meter bort, och drog fram mot mig och Mackan tills den var ca 15 meter ifrån oss. Här har hennes systrar Carmen och Cayenne fått rejäla utbrott på barbafiguren. Mackan fick en lite mer sansad reaktion med ragg över hela ryggen från nackknölen till halvvägs ut på svansen och ett gurglande ljud nerifrån magen. Hon gick inte fram utan höll sig brevid och nästan lite bakom mig. Vi gav henne massor av tid att fundera och avreagera, och jag fick hjälpa henne genom att i etapper gå två steg framåt mot figuren men till slut fick Håkan lägga ner figuren och visa att den inte var farlig. När han skulle lyfta av barban från släden täckte han över dess ögon med armen, och då slappnade Mackan av lite. Sen fick hon äta köttbullar från barban, först när den låg ner och sen från dess huvud när Håkan satte upp den igen. Vi fick ta många rundor bort från och sen fram emot släden för att hon skulle få avreagera ordentligt. Till slut sprang hon med viftande svans före mig för att leta upp köttbullen på figurens huvud.
Håkan sade också att han blev förbryllad över hur hon agerade, för hennes kroppsspråk visade att hon egentligen ville göra något annat än det hon faktiskt gjorde. När vi benade ut detta i värmen efter testet kom vi fram till att jag har lärt Mackan att det inte är okej att springa fram och skälla på saker/folk, men att jag helt har missat att låta henne avreagera. Och jag har inte vetat om att jag måste göra det, men det skall vi börja göra nu. Det kommer att ge henne större självförtroende och göra att hon lär sig att avreagera själv. Det är bara det att hon oftast reagerar på andra hundar eller på människor, inte så mycket på saker. Och en annan varelse kan man inte avreagera på, om det inte är någon man känner väl. Då får man i stället avleda hunden.
Nervkonstitutionen var fortsatt bra, men några pip hördes precis innan vi började testet och även i baracken när vi summerade Mackans insats. Det är ovanligt att hon piper över huvud taget, så jag är inte speciellt orolig för det. Hon har pipt lite senaste dagarna, men jag tror det beror på att hon har det här såret i tassen och att hon därför inte får röra på sig så mycket. Men som vanligt blir hon fort lugn mellan momenten.
Det var kul att se de andra två hundarna, som är ungefär ett år yngre, och hur de utförde testet. Speja är en bustjej som utförde testet med bravur! Och Acke är en myskille som är väldigt fäst vid sin matte. Och jag är fortfarande övertygad om att jag valde rätt när jag valde Mackan och inte en valp. Det är en ur Spejas och Ackes kull jag skulle ha fått om jag valt en valp, och de verkar ju jättemysiga, men det är så mycket enklare med en hund som har landat lite. Plus att Mackan är världens bästa hund i mina ögon!
Vädret var härligt, och det enda som var kallt var mina tår, trots dubbla yllesockor, och kameran som inte gillade temperaturen. Jag hade ganska många lager kläder på mig... Men fötterna är svårt. Jag fick tips om Muck Boots som skall vara varma och sköna, och nu har jag beställt ett par såna. Om de håller vad de lovar så är de varma och goa ner till otroliga -40 grader. Och vattentäta. Och inte för varma när det är lite högre temperatur. Låter nästan för bra för att vara sant.

Hälta och snuva

Mackan fick vara hemma idag, eftersom dottern också fick vara hemma. Vård av barn och vård av hund utförd av husse. Annars vet vi att Mackan har det minst lika bra hos dagmatte som hon har med oss, men idag passade det bra.
När jag kom hem gjorde jag en tasskontroll, och det var geggigt mellan trampdynorna, så jag tvättade med en tuss bomull. När jag torkade såg jag att det är "punka" på en del av den stora trampdynan. Nu har jag bokat en tid hos veterinären i morgon kväll. Vi fortsätter med tratt och sko så länge, men nu verkar det göra mindre ont. Mackan går nästan som vanligt inne. Ute haltar hon fortfarande, men antagligen p.g.a. skon.
Just nu har hon paus från tratten och ligger brevid mig i soffan och tittar på TV.

Tratt på!

Idag åkte tratten på, efter inrådan från Helén. Foten får vara i fred och förhoppningsvis blir den bättre nu. Mackan känner sig ynklig, förhoppningsvis på grund av tratten och inte på grund av foten. Jag blev lite orolig för jag tyckte först att den onda tassen var varmare än den friska, så jag tog tempen på hunden, men den var normal. Och nu känns båda tassarna lika varma igen.

Jag ringde veterinärmottagningen också och bad om råd, men de tycker att foten skall få vila någon vecka innan jag behöver komma in och visa upp den, och förhoppningsvis har hon blivit bra innan dess. Men inget slicka på tassen, och bara koppelpromenader under tiden.

Vi tänker ändå åka på FART2-testen på onsdag. Det skall bli spännande att höra vad Håkan och Karina säger om Mackan.

Vintervädrets avigsidor

Jag gillar ju som sagt vintern, och när det är lite lagom många minusgrader och sol så kan jag vara ute och gå hur länge som helst. Man håller sig ju varm när man rör på sig och snölandskapet är så vackert.
En komplikation har dock tillstött, och det är Mackan som har skavt sig strax bakom de små trampdynorna på höger framtass. I början av veckan var hon öm på framsidan av armbågen/på bogen och jag trodde att hon hade sträckt sig. Eftersom Mackans kompis Grappa har varit hos samma dagmatte både förra och denna vecka så vore jag inte förvånad om det hade hänt i leken. Ömheten försvann ganska fort, men inte hältan, och vid tasskontroll så såg jag att det är lite "skavt". Så Mackan haltar fortfarande, både med och utan sko. Ibland inte alls inne, men det verkar som det är obehagligt att gå på den kalla snön. Så några långpromenader just nu blir det inte.
Och har man inte fått jobba av sig energin gillar man inte att vara ensam hemma berättar Mackan. Idag lät hon alldeles förfärligt olycklig när hon hörde oss utanför dörren när vi kom hem. Och när vi hade kommit in så rullade hon ihop sig till en liten snurra i soffan och verkar just nu väldigt trött. Mattan innanför ytterdörren tappar lätt sina strån, och den ligger i en står hög av matthår nu idag, så jag tror att hon har stått där och trampat medan vi var borta.
Vår utbildning beträffande ****-letandet har så smått börjat, och står och väger på kanten till att utvecklas till något ännu värre - som den retriever hon är verkar hon ha viss fallenhet för att apportera sina fynd och ge dem till mig. Blä! igen. Fast här önskar jag mig fortsatt många minusgrader, för det minskar äckelfaktorn litegrann med stelfrusna fynd.
Det gäller nu för mig att vara snabbare än ****-letaren och belöna det beteende jag vill se och inget annat!

Snön är här!

Äntligen kom snöovädret! Jag gillar när det är snö på vintern. Det blir så mycket ljusare och mysigare.
Mackan verkar också gilla när det finns snö. Hon är ju adoptivbarn så det här är den första snön vi ser henne i. Hon hoppar och skuttar i drivorna - som kanske de flesta hundar gör? Vår Wilma älskade snön. När första snön för vintern föll så sprang hon alltid ut och rullade sig och man såg hur hon njöt.
Mackan har hittat en speciell feature med snön. Och Karin: nu kan jag berätta med säkerhet att Mackan vet hur nosen fungerar. Jag vet att du undrade om så var fallet, men hon bevisade det med all tydlighet så här: På promenaden går hon och snusar vid sidan av gångvägen. Ibland sticker hon ner nosen i en driva och plockar upp en liten skatt, en härligt kyld ****-korv eller -plutt. Blä! Så kommer hon glatt och visar sitt fynd för mig innan hon försöker tugga i sig.
Nu blir det till att ladda jackfickan med gott godis och testa Eva Bodfälts "skvallra" när Mackan gör ett fynd.

Rutan på egen hand

I veckan och i helgen har jag och Mackan tränat Höger, dels på våra promenader i mörkret men även på Fågelöudde där vi har gjort en lite mindre ruta i en tom hage. Tre av hörnen ligger tydligt vid ett stenröse, en stätta och där staketet byter utseende. Det fjärde hörnet ligger mitt på en lång staketsträcka så det är lite svårare. Två av rutans sidor går längs med staketet och två går tvärs över hagen.
Vi har alltså tragglat höger sedan i tisdags och faktiskt så ser jag framsteg. Men fortfarande sitter hon ganska stadigt fast i marken och jag får oftast upprepa kommandot en gång innan hon far iväg. Men som sagt, vi gör framsteg så det är bara att fortsätta. Idag tror jag att hon tyckte vår ruta var lite tråkig, och det gjorde faktiskt jag också när vi gick där runt runt. Men så testade jag att skicka henne igen till ett redan tomt mål, stoppade efter att hon letat en liten stund (ja, hon stannade!) och skickade med höger till nästa mål istället. Då for hon iväg utan att tveka, och såg riktigt nöjd ut när hon kom tillbaks med dummyn. Kanske får det inte vara för lätt, men samtidigt får det ju inte vara för svårt heller. Hmm.
Sedan hann vi precis hem och torkade tassarna och bytte strumpor innan vi gav oss iväg igen till en liten sammankomst med Eriks klass nere vid sjön där vi bor, med glögg och korvgrillning i regnvädret. Medan vi stod där och pratade så stod Mackan och frös. Jag bestämde mig för att skicka några höger eller vad som helst för att värma upp henne lite. Då blev Eriks kompisar intresserade och ville hjälpa till att kasta markeringar och sen kom föräldrarna och förundrades över den duktiga hunden. Och även om det inte var någon perfekt uppvisning så är det kul att visa upp litegrann av vad hon tränar på.
En av Eriks klasskamrater sade flera gånger till mig att jag måste köpa en "overall" till henne. Jag har tänkt köpa ett täcke till henne, för att ha t.ex. om hon skall sitta i bilen när det är kallt eller om hon är med ute och passiv, som idag. Men jag har inte kommit fram till vilken typ av täcke jag skall skaffa. Nån som har några bra förslag eller synpunkter?

Katastrofträning

Det var träning sista gången för den här hösten med Karin i måndags. Min kusin från Kanada var här över helgen och jag hade bjudit in henne att komma och titta på. De har en "labradoodle" där hemma, som de aktiverar genom att kasta bollar till, så det hade varit kul att visa vad vi gör med våra hundar här. Som tur var så hade hon andra saker hon ville göra när hon var här, så hon avstod. För det vi gjorde var verkligen inget att visa upp.
Det regnade. Till en början blåste det också, vilket gjorde det kallt för oss människor, men vilket också bidrog till att det fanns vittring antar jag. Sen slutade det att blåsa och jag får väl försöka skylla på vädret eller nåt.
Karin skulle visa oss rutan. Vi vandrade som en annan ankfamilj på rad runt den ganska stora rutan som hon lade ut. Karin gillar när hundarna springer långt. Göran var lite sen, så när han kom utökade vi ankfamiljen och vandrade ett varv till runt rutan. Och så började vi skicka.
Linjetag gick bra, eller ganska bra i alla fall. Sen började höger/vänster/ut-cirkusen då människorna förtvivlat stod och gav tecken och försökte få hundarna att förstå vad vi menade, och hundarna bara satt kvar och sade "vadå??".
Egentligen tyckte vi nog alla tre att det var lite konstigt. Visst, hundarna är inte säkra på våra tecken ännu, inte alls. Men vi tyckte nog alla att det brukar funka bättre än så här. Det var väl som Lena Bratsberg skriver i sin bok, hundarna hade väl en dålig dag.
Nu har vi jullov från Karin, och skall försöka träna tecken så mycket som möjligt. Ett tecken under en vecka, och sedan byta och ta ett annat tecken nästa vecka är tipset från henne. Sen börjar vi gå och träna för henne igen nån gång i februari, när bokslutet på mitt jobb börjar lugna sig lite.
Under tiden ser vi fram emot FART2-test och Thorsvis gyllene and under december och att få vara med som praktikanter på fasanjakt i januari. Särskilt fasanjakten skall bli jättespännande! Och då får jag kanske prova mina nya hörselskydd på riktigt.

Träning för Karin 8 november

Klart, soligt väder, lite kallt, frost i gräset. Lite ofokuserad hund till en början, kanske för att hon är ovan att vara hos sin nya dagmatte med hundsällskap, eller för att hon fick hälsa på Karins hundar innan vi började. Eller för att hon och jag är oeniga om ifall man verkligen skall sitta hemma och skälla i två timmar när familjen är borta på kalas, och att jag därför har ignorerat henne ganska mycket sedan i går kväll. Men sen:
Vi lade ut ett mål mitt i en skogsbacke runt en sten, bollar gömda i löven. Ett mål uppe ovanför en hög berghäll vid kanten av en äng. Tre mål längs en promenadstig i skogen, ganska svåra för människorna att minnas. Ganska snabbt utlagda och hundarna fick bara se ett föremål läggas ut.
Okej, jag är fortfarande en rookie, men jag blev impad när hon fick gå som första hund på det första målet, stenen i skogsbacken. Vi stod uppe i en annan skogsbacke så hon fick springa ner för en liten slänt till det höga gräset, fortsätta förbi raden av staketstolpar ut och passera över det klippta gräset och så upp i skogsbacken - det blev lite snett här men så fann hon sig - och svängde upp mot stenen och hittade en boll.
Ekipagen turades om och Stella fick gå sist på alla målen för hon verkar ha totalkoll på om det finns något att byta med eller om man kan klämma in två föremål i munnen samtidigt. Vi fick gå näst sist eftersom vi har en släng av samma problem men inte lika uttalat. Bergknallen var inga problem och här började hon komma tillbaks utan några vidare dröjsmål. Inne i skogen fick hon väja för alla träd, och ingen av hundarna hade några som helst problem att komma ihåg var grejerna låg. Nu började vi försöka få bort hoppen vid avlämningen också. Det går framåt men jag är lite för inrutad och har svårt att variera mitt beteende.
Så kul att tänka tillbaks lite och jämföra med hur det går nu! I början av hösten var skicken sega och vi förstod inte varandra riktigt. Nu är det rappt och inga tveksamheter.
Vi avslutade med att skicka på två mål med lite störningar och allra sist ett "höger" där de senast utförda övningarna blev störningar i hundarnas minnen. Det som var nästan omöjligt då i september när vi började träna för Karin gick idag som på räls.
Nu är det bara ett tillfälle kvar av höstens träningar, om en vecka.

Nu är vi hemma igen!

Vi har varit på Gran Canaria i en vecka och solat och badat. Vi bodde på ett härligt hotell som har en jättestor park med fyra olika pooler och massor av palmer. Nästan överallt befann man sig i skuggan av palmerna vilket betyder att behovet av solskyddsfaktor faktiskt var mycket litet. Några utsatta områden fick lite solskydd bara. Barnen har badat omkring sex timmar varje dag och föräldrarna har suttit på solstolarna och läst. Skönt!
Men hur skönt det än är där i solen så är det vissa saker man saknar. Mackan t.ex. Hon fick bo hos farmor och farfar medan vi var borta, och de har lärt henne några konster. Jag tror både de och Mackan var nöjda med veckan.
Idag var det unghundsträning med Anita igen på Wij. Vi var åtta ekipage, sju Thorsvi-hundar och så Thorsvi-matten Lotta med sin Streamlight's hund som är lika gammal som M-kullen. Lotta förde både Duffie och Mickis (?) eftersom Uffe gjort sig illa i axeln. Övriga var Eva med Scott, Anne-Marie med Skye, Benita med Yoshi, Ann-Maj med Spencer, Claes med Loke och så vi. Vi jobbade först på en linje med fyra ekipage, övriga fyra var funktionärer. Linjen fick markeringar i fyra riktningar och hundarna turades om att hämta varsin efter att alla fyra blivit kastade.
Efter fikarasten jobbade större delen av gruppen med ett sök med vilt, medan tre av oss fick vara i OBS-klassen, som fick markeringar och specialutbildning i vilthantering. För Mackans del var anledingen till OBS-behandlingen att hon tog upp en fasanhöna från marken och vad jag tror var en kombination av för mycket upphetsning av att hålla en fågel i kombination med att jag sade åt henne att ta det lugnt gjorde att hon bet för hårt och krossade fågeln. Det gjorde hon inte om igen sen och jag skall försöka se det som en engångsgrej.
Bortsett från detta gick det bra. Hon markerade bra och sökte intensivt ute i området. Avlämningarna gick på det stora hela bra - jag tror jag börjar förstå vårt samspel kring dem - och hon gick iväg på alla mina kommandon. Det var bara när Mackan skulle få ta en markering med en rapphöna som Spencer inte hade velat ta upp, och Spencer stod ganska nära oss när vi markerade som hon var osäker på om det var hon som skulle gå. Hon kollade av en extra gång med mig att det var okej, och sen gick hon ut.
Dagens tips till oss från Anita är att vara noga med att få snabba direkta inlevereringar. När detta sitter skall jag gillra en "fälla" så att hon förstår att det är förbjudet att leta efter fler saker när man redan har hittat en.

Ny hundvakt och unghundsträning på Wij

Mackan har fått en ny hundvakt idag. Det är Helen som bor här på Lidingö och som har två labbar själv som kommer att ha Mackan 4 dagar i veckan ungefär halva dagar. Sen får Mackis vara hemma ensam några timmar innan vi kommer hem.
Vi hade med oss Grappa och Åska idag som fick sitta i bilen medan vi tränade med unghundarna på Wij. Sju ekipage kom, och vädret var isande kallt men strålande soligt. Idag har vi tränat att gå på linje och skicka på linjetag, och även idag fick förarna öva att markera. Det gick visst bättre för somliga och sämre för andra...
Efter lunchen var det markeringar för hela slanten. Först en enkelmarkering till en plats, och direkt efter en enkelmarkering (dummy) till samma plats som Anita bytte ut till en gömd boll när hunden fick vända sig bort ett ögonblick. Det tränar hundarna att söka noggrant. Sen en enkelmarkering med boll in i ett bestånd av små granar, för att hundarna skulle vara tvungna att ge sig in i brötet. Några cirklade runt för att hitta ett annat sätt, men de flesta dök rakt in.
Till sist fick hundarna en markering som landade långt ner, nedanför en brant sluttning, där nedslaget alltså inte var synligt för hunden. Några hundar stannade upp vid kanten och undrade hur man skulle komma till dummyn. Några, däribland Mackan, rejsade rakt ner för branten, tog dummyn och rejsade raka vägen tillbaks. Jag visste inte hur hon skulle hantera detta, i maj-juni tror jag inte hon hade fixat den markeringen, så det var kul!

Träning för Karin 18 oktober

Idag höll vi till på en äng nära Wijks kursgård på Lidingö. Vi började med att gå på en linje och ta en markering i taget. Karin kastade bollar i gräset som inte var så jättehögt men ganska tätt. Det blåste rätt bra, men bollarna var svåra att hitta för hundarna. Det gällde för oss förare att markera bra så att vi kunde hitta bollarna igen. Gunilla och Grappa var med idag så vi var fyra ekipage.
Vi flyttade oss till en liten ö på ängen där Karin kastade en dummy uppe på ön. Vi stod en bit ut på ängen och markerade, och sen fick vi flytta oss några meter innan vi skickade hunden på ett linjetag. Här gällde det igen att komma ihåg var dummyn låg och skicka till rätt ställe. Här gjorde jag dagens blunder: jag pekade och när jag skulle skicka sade jag FOT istället för UT! Mackan såg lite undrande ut...
Sen gick vi ut på den stora delen av ängen och lade ut tre mål som låg långt ifrån varandra och långt ifrån platsen vi skickade ifrån. Karin gav mig tipset att inte peta så mycket med Mackan och fixa med att sitta rätt och så. Att jag bara skall gå mot målet och sen stanna upp och skicka ganska snabbt, eftersom jag ofta har problemet att Mackan antingen inte alls går iväg (händer när hon blivit störd t.ex. av att en annan hund knallat och stuckit efter henne då det varit hennes tur att hämta, eller när jag nejat henne för något, t.ex. att hon gått åt höger när jag sagt vänster) eller att hon går några meter och stannar. Jag gjorde så på dessa tre mål och det verkar funka bra.
Avlämningarna gick också bra idag. Jag har testat att lära Mackan att när jag sätter ner händerna under hakan på henne så betyder det att man skall hålla kvar.

Mackan lär sig

Vissa saker är väldigt enkla med Mackan. Som det här att lära henne gå brevid cykeln. Första försöket blev det inte så jättemycket cyklat utan mer förklaring och förflyttning till höger sida. Men efter kanske tredje försöket vet hon att "nu cyklar vi" betyder att hon springer brevid på höger sida och om jag går av och leder cykeln så går hon brevid mig på vänster sida som vanligt. Inga problem!
Igår var vi på landet och stängde för vintern och naturligtvis passade vi på att träna litegrann. Vid ett tillfälle skulle jag bara kasta bollen åt henne och sade varsågod. Men hon tappade bort den och letade på fel ställe. Då tänkte jag att Nu skall vi testa! och kallade in henne och skickade på ett dolt linjetag (blev det ju) mot bollen. Det har vi inte gjort tidigare. Hon sprang till stället där hon trodde att den låg men jag sade "ut" igen och hon fortsatte! När hon var på rätt ställe blåste jag närsöksignalen och hon började söka! Och hittade bollen! Fantastiskt roligt - det betyder ju att hon har fattat! (Även om det var ett pyttekort linjetag och inte så särskilt snyggt, men i alla fall.)
I morgon är det träning för Karin igen.

Träning för Karin 27 september

Så var det dags för Karin-träning igen efter två veckors paus. Förra gången fick vi i läxa att träna sök, för det verkade som om Mackan inte visste vad hon skulle göra när vi gjorde ett sök på förra Karin-träningen. Då lade vi ett sök med dummies och det regnade lite fisigt rakt ned och var nästan ingen vind.
Vi har tränat sök jag och Mackan. Jag trodde att hon hade förstått vad det går ut på, och idag skulle vi göra ett sök med fåglar och innan det en markering med skott och en kråka. Det hela var upplagt litegrann som ett B-prov.
När det blev vår tur så började det bra med ordnat fotgående fram till punkten där vi skulle stå. Det kom ett skott och ett kast och en signal att jag fick skicka hunden. Hon hade markerat, det såg jag, och hon rusade ut i riktning mot kråkan, men fortsatte med tokfart att springa längre ut. Repris på torsdagens markeringar på Wij alltså. Jag kallade in och hon kom studsande med en energi som aldrig förr. Det är tydligen jättekul med vilt! Jag fick skicka igen på ett linjetag mot kråkan, men hon rejsade igen. Nu fick jag säga åt henne att det inte var okej, och då vände hon och fiskade upp kråkan och kom tillbaks med den. Sen fick vi göra lite hålla-fast övningar med kråkan och då skärpte hon till sig lite.
Sen fick hon gå ut på söket. Det låg på en lite udde och det blåste ganska mycket lite snett framifrån/från höger. Hon sprang direkt ut och hämtade första fågeln och utan att försöka byta eller leta fler fåglar kom hon med den till mig. När jag skickade henne igen såg jag tydligt att näsan var på. Alla 6 fåglar på söket kom in, en efter en, men avlämningarna var inte jättefina precis.
När Stella, som var sist på tur, gick så passade jag på att låna en and och göra lite avlämningsövningar. Det verkar ju som om Mackan inte är övertygad om att man faktiskt måste hålla fast när jag säger så. Men vid något tillfälle här gick meddelandet fram och jag såg hur hon höll tag jättefint. Så jag behöver fortfarande komma på hur jag skall bete mig.
Sist fick hundarna hämta några markeringar i vatten. Sen var vi alla genomblåsta och glada att få komma tillbaka till bilarna.

Unghundsträning på Wij, 23 september

I torsdags var det Johannas födelsedag, hon blev 6 år! Så morgonen började med sång och present och avlämning av barn i skolan. Sen packade jag ryggsäcken med matsäck och hund-västen och så åkte vi ... till mitt jobb! Mackan såg ganska snopen ut när vi traskade in på kontoret och det bara var .. ja, ett kontor. Var är skogen? sa hon som hade sett mig packa. Mina kollegor har bett mig visa upp vår söta hund ända sen hon flyttade hem till oss på valborgsmässoafton, och nu passade det in i schemat, så det blev en snabbvisit där.
Sen åkte vi till Wij. Nio ekipage, tre från vardera S- L- och M-kullarna kom. Vi hade först lite lydnadsövning och sen två enkelmarkeringar med skott före varje. Eftersom Mackan löper skulle vi gå sist, eller i alla fall efter hanarna, så jag ställde upp som frivillig kastare och Mackan fick sitta och vänta tillsammans med Göran och Millie. När vi sen skulle apportera hade mackan så mycket spring i benen att hon bara sprang. Hon såg var apporten landade och sprang förbi och tog en tur ut i skogen. Vi kastade om och hon gjorde om samma sak, men vid tredje kastet hämtade hon dummyn och när hon fick den långa markeringen så hämtade hon den också.
Sen fick vi en dubbelmarkering i skogen, en åt höger och en åt vänster. Här märktes det att det har hänt saker sen vi senast var på Wij och gjorde dubbelmarkering. Hon gick som vanligt på den först kastade först, och spikade den. Sen riktade jag om henne och hon spikade den andra också. Vi trasslar lite med avlämningarna fortfarande, hon är inte helt övertygad om att man faktiskt måste hålla kvar tills jag säger loss! men jag står på mig.
Sen blev det lite lunch-fika och efter det fick vi göra en rolig övning där tre hundar jobbade samtidigt. Tre hundar sattes i riktning längs med en skogsväg. Förarna gick ut och lade ut tre linjetagsdummys uppe på krönet lite längre fram längs vägen, och gick sen tillbaks till hundarna. Hundarna riktades om mot vänster sida av vägen, där Anita lade ut tre dummies i en liten klunga smågranar. Sen riktades hundarna mot höger sida av vägen, där Anita kastade en markering till den hund som nu stod längs till höger. Den hunden fick sitta och fokusera på sin markering medan de andra två hämtade varsitt linjetag samtidigt - den ena uppe i backen och den andra bland granarna. När dessa två hundar hade hämtat sina apporter och satt lugnt på vägen igen brevid sina förare fick markeringshunden hämta sin apport. Sen bytte vi plats med varandra så att alla hundar fick göra varje övning en gång.
Det här var kul för ibland blev det lite rörigt och vissa hundar gjorde helt oväntade saker. För Mackan och de ekipage vi gick tillsammans med gick det riktigt bra - inget kaos! Och våra sista två linjetag gjorde Mackan jättefina avlämningar. Bra avslutning på dagen.
De här långa träningarna i lite större grupper kan ju kännas ganska lågintensiva, men det händer saker runt om hela tiden och det är många skott, så passiviteten tränas verkligen, förutom naturligtvis alla goda råd man får själv och även de tips andra får - som även de ger mycket för den som tittar på. Och så är det kul att träffa alla andra Thorsvi-ekipage, som vanligt.
Tack Anita för att du fixar träningar och lägger så mycket tid på oss valpköpare!

Löptider

Mackan har börjat löpa och vi åkte tillsammans och köpte ett par löparbyxor åt henne på eftermiddagen. Hon är inte helt nöjd...

Funktionär på Brunnsholm

Jag var funkis på Brunnsholmsprovet i lördags, första gången jag provade på det. Det blev en tidig morgon, för det tar ca 1,5 timme för mig att köra dit och samlingen för funktionärerna var kl 06:30! Så jag åkte hemifrån strax efter 5 på morgonen med packad ryggsäck och gummistövlarna i bilen.
Det var mycket lärorikt och jättetrevligt att vara med hela dagen. Jag var en av kastarna i den inledande dubbelmarkeringen för öppenklasshundarna, och så hjälptes Fia och jag åt att lägga ut fåglarna i söket och kaninerna i dirigeringen.
Vädret var som förväntat både bra och dåligt, på förmiddagen blåste det lite lagom utifrån vattnet, så myggorna höll sig undan och vi såg till och med någon solglimt. Efter den mycket goda lunchen hade vi ösregn för de sista två paren. Totalt såg vi sex par hundar, och domaren Mats hittade två som han gav ett förstapris. Speciellt kul tyckte jag att det var att se den golden-hane som var utställningschampion göra sitt apporteringsarbete. Domaren gav hunden ett tredjepris men det var häftigt att se den ganska tunga och långsamma hunden ändå jobba sig igenom uppgifterna. En motsats till min lilla lakritsråtta!
Jag fick också se två syrror till Mackan, Gerd gick med Silke och fick ett tredjepris idag och Ellis med Extra fick ett andrapris. Grattis till er! Det gick sämre för Sarita och Carmen som startade i nybörjarklass. Carmen hade visst fått fel uppfattning om vad man skall göra med en kråka, så domaren sade tack och hej efter första markeringen. Johan och Micke startade också i ökl, men med sina respektive flat coated retrievers. Varsin trea blev utdelningen idag.
Jag hann också med att se den sista hunden i nybörjarklassen, eftersom vi i ökl-rutan blev klara lite före dem, och det var en helt fantastisk hund som visade hur man skulle göra! Han blev också dagens bästa nkl-hund. Kul att se! Där har vi alltså mallen för första etappmålet i vår träning!
Upplevelsen av resten av dagen uppvägde den tidiga morgonen, och jag kan absolut tänka mig att vara funkis igen.

Uppdatering - augusti

Det var länge sedan jag skrev något här, men det beror på att vi har varit i Kanada i 10 dagar, och när vi kom hem var jag så trött. Jag sov jättedåligt i över en vecka, och så började ju allt med jobb och skolor och allt som hör till vardagen.
Mackan fick bo hos Gunilla medan vi andra var bortresta. Hon har varit i Värmland med henne, fått privatlektioner i att hålla fast dummy och terroriserat Grappa. Hon var mycket smalare när hon kom hem!
Här hemma hos oss tränar vi fotgående med störning (sonens kompis fotbollsmatch var t.ex. ett bra tillfälle för detta), att inte byta apport (!), som vanligt att inte jaga fåglar (Grappa delar ibland med sig av mindre bra idéer till Mackan), att hoppa över och krypa under saker (t.ex. parkbänkar) och såklart det som hör apporteringen till. Dessutom har vi gett oss på lite klickerträning, vi får se vad det blir av det. Jag tycker att det är viktigt att träna lite allt möjligt med Mackan så att vi blir ett bra team hon och jag. Därför lär jag henne lite trix också.
Jag skall också få vara med som funkis på Brunnsholmsprovet på lördagen. Det skall bli kul att få se ett prov på nära håll!

Träning för Karin 30 augusti

Nu har höstens träningstillfällen i grupp för Karin Thunander börjat. Vi är tre ekipage på nybörjarnivå som tränar ihop på måndageftermiddagar /-kvällar. Två hundar är från Karins kennel Streamlight's och så är det jag och Mackan. Alla tre är ungefär lika gamla och jag tror vi har samma mål - att starta på jaktprov.
I måndags gick vi igenom lite basic: fotgående, linjetag och ut-bakåt. Vi höll till vid Södergarn där det finns stora ytor för långa linjetag. Mackan skötte sig genomgående bra, alla apporter utom en levererades i hand och det känns så bra! I övrigt hade hon ett bra minne, kom ihåg var alla målen låg och letade med bra intensitet när det var lite svårt att hitta. Hon kopplade av ganska bra medan vi väntade, lade sig ner när det tog lång tid.

Köksgolvs-träning

Vi tränar "håll fast" hemma i köket och i hallen. Och det funkar! Det känns fortfarande som om dummyn sitter lite löst i munnen, men jag swischar med händerna och rör vid dummyn och försöker lura henne, påminner att hon skall hålla fast och berömmer när det blir rätt och stoppar in den igen om det blir fel. Och nu ser jag att om jag säger nej när hon börjar släppa så tar hon tag igen! Jättekul! Lite till träning inomhus och sen får vi flytta ut till trädgården.
Dagens reflektion över hundar kom när vi såg ett helt hunddagis passera över vägen före oss när vi kom med bilen. Sist gick en person med två rhodesian ridgebacks och en hund av nån annan ras. Då kom en tacksam tanke upp i mitt huvud: Skönt med dessa jaktlabbar att uppfostrings-biten av hundägandet är så liten och att man kan ägna nästan all tid till det roliga - att träna! (De flesta ridgebacks jag har mött på mina hundpromenader har behövt mer uppfostran, det var väl därifrån tankarna kom ;-))
Nu blir det kloklippning!

Thorsvi-träning igen 9 augusti

Idag var vi med på Thorsvi-träningen igen. Det var betydligt mer ordning och reda den här gången och det gillade jag.
Anita tog hand om oss lite mer nybörjare och Jörgen hjälpte de mer rutinerade ekipagen. Anita tog oss fem ekipage som kom i hennes grupp med till skogen och vi fick börja med att gå fot bakom skytten och hämta en enkelmarkering med skott åt höger. När hunden var på väg in med den markeringen lade Anita ut en dummy på samma ställe där den kastade hade legat. Sedan fick vi ta en ny enkelmarkering med skott som kastades åt vänster, och så avslutade vi med att hämta in den dummyn som Anita smög ut som ett linjetag. Mackan och jag tränar in kommandot "håll" för att koppla det till avlämningen, då jag säger håll när hon är på väg in för att undvika att hon släpper apporten på marken. Vi gick undan lite medan de första hundarna gjorde sin enkelmarkeringsövning och gjorde några håll-övningar för att hon skulle bli påmind. Faktiskt höll hon dummyn riktigt bra när vi gjorde det, trots att det hände saker runt om henne. Det betyder att vi har gjort framsteg sedan lektionen med Karin. Kul! Hur som helst så gick enkelmarkeringarna och linjetaget jättebra, både hennes arbete med att markera och hitta apporterna och avlämningarna. Jag får tänka lite på att inte slänga fram handen och nappa åt mig dummyn bara.
Sen kastade Anita en dubbelmarkering åt varje ekipage, med skott före varje kast. Mackan markerade bra, men när hon skulle hämta den första sprang hon först en lov förbi den först kastade och bytte sen område och hämtade den sist kastade och kom in med den. Den släppte hon på marken och medan vi grejade med att jag ville att hon skulle hålla dummyn och släppa först på mitt kommando glömde hon väl bort var den andra låg, så hon visade inte att hon visste vart hon skulle när jag skulle skicka henne på den andra dummyn, utan Anita gjorde om kasten fast utan skott den här gången. Nu gick det bättre - inget byte av område och hon hämtade den först kastade först. Den lockade väl mest för den låg helt synlig på stigen. Sen hämtade hon den sist kastade.
Så blev det lite fika som vanligt, och sen lite vattenarbete. Vi försökte oss på en dubbelmarkering men efter att Mackan hämtat den första (återigen den först kastade) och jag skickat henne på den andra som hon återigen hade glömt p.g.a. grejande med avlämningen från min sida, och hon var på väg rakt ut och inte åt vänster där dummyn låg så kom det en bäver eller en utter simmande en bit utanför båten! Jag fegade ur och kallade in henne. Jag ville inte testa jakt på sjöodjur med labrador. Sen kastade Anita om den andra apporten igen och nu hämtade hon men lämnade inte av utan släppte och skakade. Så antagligen hade det varit bättre om vi hade struntat i vattenarbetet helt.
Underrubriken på det här inlägget skulle kunna vara Från förtvivlan till hopp, för jag tycker att det går framåt med avlämningarna. Jag tror att vi kommer att komma över det här problemet, och några nämvärda andra problem tycker jag inte att vi har, även om det naturligtvis krävs en massa utbildning. Nu tränar vi på lite "på köksgolvet" några dagar, och sen flyttar Mackan hem till Gunilla och kompisarna Åska och Grappa i en dryg vecka medan vi tvåbenta åker bort och hälsar på släkten på andra sidan Atlanten.
Stort tack till Anita och Jörgen som organiserar en massa kul och nyttigt för oss valpköpare!

Tränat för Karin idag!

Idag har vi tränat för Karin Thunander. Det var superbra! Vi tog en privatlektion så vi har pratat avlämningar i en timme och gjort några linjetag och några ut-bakåt. Nu tror jag att jag har en plan för avlämningarna med hjälp av Karin, och sen skall vi gå en kurs för henne under hösten.
Nu åker vi och hälsar på svärföräldrarna på deras landställe utanför Sala några dagar.

Träningsträff på Wij 2 augusti

I går kväll var vi med på träning på Wij med Thorsvi-hundar. Det är våra uppfödare Anita och Jörgen som organiserar träningsträffar, alltså inte någon kurs. Det var första gången vi var med så vi visste inte riktigt hur det skulle gå till, och det verkade vara lite kaos i början, men det ordnade till sig efter hand.

Anita föreslog två stationer - en med ett stort sök med vilt och en med markeringar på vatten. Vi hamnade på vatten-stationen, som delade sig i två delar, en med landmarkeringar i skogen och en med markeringar som Jörgen kastade från en båt. Vi kom med i en grupp på tre ekipage tillsammans med Johan med Allan och Ellis med Extra, och vi började med landmarkeringar. Våra avlämningar var verkligen katastrofala igår, jag fick en enda dummy i handen, så jag var lite lätt förtvivlad när vi åkte hem. Måste dock säga att det var fantastiskt kul och nyttigt att hamna tillsammans med erfarna Ellis som generöst delade med sig av allehanda tips till oss. Stort tack för det Ellis!

På vattenstationen förvånade Mackan genom att tveka när hon skulle gå i vattnet. Det har hon bara gjort en gång tidigare, när jag skickade henne ut från en sten över en klippig botten med stora stenblock under vattnet, fast de låg ganska djupt. Vattnet var otroligt klart där på ön ute i havsbandet, så antagligen såg hon den ojämna botten. Innan det har hon kastat sig ut i vattnet, och där på Wij har hon ju gått i från samma ställe tidigare.

Sen blev det fika och trevliga samtal och lite funderingar i mitt huvud om hur detta skall gå i framtiden. Och sen utbröt kaoset litegrann igen, när vissa planerade vad som skulle hända sen, vissa gick hem och vi väntade på något - vad? I alla fall så avslutade vi med att ta en markering med en and som Anita kastade på vattnet. Mackan tvekade lite igen, men gick i och hämtade - och lämnade anden i handen innan hon skakade av sig vattnet! Härlig avslutning, så sen åkte vi hem.

Min plan just nu är att försöka skapa en positiv omgivning för Mackan, mer positiv förstärkning och mindre "nej". Vi har också haft några dummies framme hemma för att se vad hon skulle göra med dem och för att kanske avdramatisera dem lite. Inomhus och i vår trädgård går hon och hämtar dem och kommer till mig och lämnar spontant av i handen. Ibland sätter hon sig till och med ner innan, och ganska ofta strax efter att hon lämnat av.

Hemma från landet

Vi har varit på landet i skärgården i två veckor. Vi har skrotat runt, badat, åkt båt, träffat vänner, tränat lite hund och avslutade med att slänga fyra båtlass med grovsopor. Det har varit "borta bra", men nu är vi hemma igen och det känns som "hemma bra".

Mackan visade tydligt strax innan vi åkte till landet att nu bor hon hos oss. Hon har börjat ta sig lite friheter som hon inte gjorde i början, göra lite hyss och bus. Och hon visade väldigt tydligt när vi kom hem från landet att det är "hemma bäst". Hon slappnade av på ett helt annat sätt än hon gjort på landet och i båten.

Hon visade också att hon tyckte det var skönt att barnen inte var hemma de två veckor barnen var hos mormor. Jag tror inte att det beror på hur barnen är, utan att det beror på hur jag är när barnen är hemma. Jag tjatar nog en hel del på dem och vill att de skall uppföra sig och hålla ordning och jag tror att hon tar åt sig av det.

Jag tittar gärna på Cesar Millan på TV, och han säger ibland: "Man får inte den hund man vill ha, man får den hund man behöver", och jag tror det stämmer bra. För min del betyder det att jag har en hund som säger att jag inte skall vara så noga med ordningen överallt, utan låta det bli lite kaos om det medför en gladare stämning. Jag skall försöka jobba på det :-) .

Vi har besök

av Grappa och Åska. Det är alltid lika kul med hundar på besök, och särskilt dessa två som vi känner så väl. Det vill säga, vi människor känner dem väl, Mackan har träffat dem några gånger när vi har tränat ihop men då "träffas" de ju egentligen inte, och sen så har vi haft dem över någon dag, men inte så här länge - nu skall de bo med oss i 5 dygn. Det är jättekul att se hur den här lilla flocken jobbas ihop. När vi hämtade hundarna i söndags så var Åska och Grappa lekfulla när vi klev av båten på landet. De lekte med varandra som de är vana att göra, och Mackan försökte nog vara med, men det gick lite sådär. Vissa gånger när hon hoppade in i leken kom hon i vägen och fick en rumpa i ansiktet eller blev undanskuffad för att hon var på fel ställe. En gång skällde Åska i leken med Grappa. Mackan försökte vara med och skälla, men då stannade istället allt av och de andra två vände sig mot henne och undrade vad som stod på. När de vilade låg ofta Grappa och Åska brevid varandra och Mackan vid sidan av.
Nu efter några dagar så leker ofta Grappa och Mackan, som är lika gamla så när som på en vecka, med varandra. De verkar vara ganska jämna i leken. De gillar båda att bada och simma och lockar ofta varandra ut i vattnet, springer brevid varandra i. Hundarna vilar nära varandra alla tre. Grappa hoppade till och med upp i Mackans korg när hon låg där, men det kändes lite för nära för Mackan så efter ett tag klev hon ur (den är tillräckligt stor för två ihoprullade).
Vi har dörren öppen till stugan och hundarna behöver ingen särskild passning. De håller sig runt oss, och om de vill vila går de ibland upp till stugan och lägger sig fast vi människor sitter vid bryggan (det är ca 70 meter mellan huset och bryggan), men hundarna går inte av tomten om vi inte skall på promenad. Då är det å andra sidan full rulle som gäller, så då brukar jag ha minst en av dem i koppel.
Bland barn och besökare är förvirringen ibland total. -Går det att se skillnad på dem? Vem är det här nu igen, är det Mackan? Nej, det är Grappa, Mackan är den med vitt på handlovarna. Jaha. Är det hanar alla tre? Nej, alla tre är tikar! (Åska låter som Oskar om man säger det lite slarvigt, Mackan låter ju som ett killnamn och Grappa - ja det kanske går att missuppfatta det med ;-))
Och så har Gunilla tjatat på mig igen, den här gången om att jag måste fixa någon att träna för i höst, så projektering pågår med hopp om positivt utfall. Plus att jag gärna fick träna fotgående med Grappa, och det var ju bra att jag faktiskt provade det för då fick jag känna på hur fantastiskt bra en hund kan gå fot! Så nu har vi ökat målbilden för fotgåendet för Mackan.

Många vilda djur

Idag åkte vi ner till Grönsta, för att träna på den klippta ängen där. Igår fick vi nämligen avbryta träningen innan jag tyckte vi var klara, för att Mackan fick hela munnen, nosen och ögonen fulla med gräsfrön, så idag ville jag har lite kortare gräs.
Vi kom iväg ganska sent, när det hade blivit lite svalare. Men i skymningen kommer de fram, de vilda djuren. Vi såg både harar och rådjur, och så ganska många getingar för jag råkade lägga en dummy rakt i ett getingbo! Det märkte jag inte förrän Mackan kom rejsande utan dummy raka vägen tillbaks till mig, och Benjamin såg att det satt getingar på henne. Det slutade med en "bula" på huvudet och en på bogen. Jag lyckades antagligen sopa av henne de andra.
Sen fick jag "rädda" dummyn med hjälp av en lång pinne, för den var helt översållad med getingar där den låg. Usch, inte kul att utsätta Mackan för det där, men hon kom därifrån utan mentala sår i alla fall. Hon är modig den här lilla tjejen. Tänk att hon försökte hämta dummyn fast hon måste ha sett alla getingarna på den!
Sen försökte vi oss på en stoppsignalövning, där Benjamin kastade en boll precis vid sina fötter. Jag skickade Mackan och blåste stopp. Tanken var att jag sen skulle skicka henne vidare med ut efter att hon hade stannat. De gånger hon inte stannade plockade Benjamin upp bollen igen så att det inte skulle löna sig att inte lyssna. Det här var svårt, stoppsignalen fungerar inte på särskilt långt avstånd. När vi gick ganska nära Benjamin gick det lite bättre, och efter att ha varvat med lite vanliga stopp-övningar där Benjamin lockade iväg Mackan en bit och jag belönade med kast av boll när hon stannade på pipann så lyckades den nya övningen en gång. Vi har lite att öva på här...

Tränar igen!

Vi har börjat träna så smått. Klon verkar tåla både bad och apportering i lagom intensitet! Vi är båda lika glada, jag och hunden. Igår blev det lite höger- och vänsterskick på en fotbollsplan som är övervuxen med högt gräs här i närheten.
Jag var nöjd med övningarna, nästan alla apporter levererades i handen (jag tokberömde, får minska på det lite efterhand) och hon mindes höger och vänster riktigt bra (med tanke på att vi inte har gjort det mer än en handfull gånger).
Sen gick vi ner och simmade tillsammans i sjön för andra gången. Vi hade inga apporter med oss utan hon simmar ut till oss (matte och husse) och in igen. Hon har lärt sig att gå upp på en "stege" som ligger på berget, och när hon kommer upp är hon alldeles uppspelt, så jag tror att den här lugna simträningen är lagom just nu. Jag vill inte öva vattenapportering förrän avlämnigarna sitter lite bättre på land, men lite simteknik behöver hon öva på. Och så är det ju skönt att få bada när det är så varmt.

Inga barn hemma

Vi har inga barn hemma, eftersom dagis/fritids har sommarstängt men de vuxnas semester har inte börjat ännu. Barnen är hos mormor.
Mackans klo börjar läka, såpass att man kan tänka sig att låta henne gå ute utan den strumpa och sko hon har haft varje dag nu sen hon gjorde sig illa. Eriks urvuxna strumpor passar perfekt till en baktass! Men när man har en jaktlabbe med inbyggd raketmotor, som måste hålla sig någorlunda fysiskt lugn för att inte slå upp såret på tån så förstår man i någon mån hur det skulle kunna bli om man försökte ha en sån här hund utan att ge den den stimulans den behöver. Vilken energi som byggs upp inom henne, som måste kanaliseras! Vi försöker att utmana henne mentalt istället. Vi har testat Nina Ottossons kluriga leksaker för hundar, vi har letat godis, tränat fotgående, lärt oss att gå slalom mellan benen på matte, övat på att gå bakom matte, klippt klor, övat att borsta tänderna, övat på att inte jaga fåglar mm. Och inga bad, fast det är så varmt! Men jag tror det är bättre att ha tålamod, och kanske få ett bättre resultat i slutänden.
Sista veckan på jobbet innan semestern börjar på måndag. Anledningen till att vi jobbar är att jag (och mina kollegor) måste bli klara med halvårsbokslutet innan vi kan vara lediga. Jag har varit i Finland två dagar den här veckan, och hade planerat att vara där också måndag-tisdag nästa vecka, men allt har gått så smidigt så vi behöver inte åka över till Finland utan kan vara på kontoret i Stockholm. Skönt för då har man i alla fall kvällarna hemma.

Midsommar på landet och en saknad klo

Vi har varit på landet över midsommar. Härligt väder och trevligt sällskap. På midsommarafton fick vi härlig lunch hos Louise och Åke på Möja, och sen traditionell ringdans runt midsommarstången och lekar för barnen. Mackan stannade med morfar på landet.

När vi andra hade kommit tillbaks satt vi nere vid bryggan ett tag och njöt av solen. Mackan strosade runt, och kom väl på att hon skulle prova att gå in i duschen, som finns i det lilla huset nere vid vattnet. Där inne fastnade hon med en klo på nåt sätt, skrek till och kom rusande raka vägen till mig och satte sig brevid mig med huvudet under min arm. Det blödde från tån på höger baktass. Ganska mycket. Hela klon hade lossnat, Erik hittade den när han gick och letade. Vi fick tag på en veterinär på Albano som berättade hur vi skulle hantera tassen/klon och som lugnade oss med att vi inte behövde åka in. Det hade liksom varit lite omständigt utifrån skärgården...

Mackan och jag satt/låg länge nere på bryggan. Sen gjorde jag ett bandage, men Mackan ville inte gå, så jag bar henne upp till huset. Hon lyckades kissa på kvällen och så tog hon några hopp på tre ben. Hon var i alla fall duktig och lät bandaget vara i fred.

Nästa morgon var hon lite kavatare och hoppade runt på tre ben. Det första hon lyckades med var att smita ner till stranden och doppa bandaget i vattnet, så det var bara att byta. Sen skulle vi åka och äta lunch hos Bosse och Eva på Blidö. Tanken var att Mackan skulle hålla morfar sällskap igen och var kvar på landet, men eftersom det är jag som är sjuksyster i familjen och den som kan lägga om bandage, så fick Mackan åka med, ifall bandaget skulle behöva bytas igen. Det gjorde det, för när vi hoppade i båten var bandaget blött igen. Det blev byte på sjön den här gången.

Jag är mest nöjd med att jag köpte en första-förbands "necessär" för hundar när vi var på djursjukhuset och gjorde besiktningen av Mackan, och att den kom med till landet tillsammans med lite andra förbandsgrejor. Den kom väl till pass. Tillsammans med lite grejor från barnens första-förbands låda, som alltid är med.

På söndagen hade vi en lugn dag i solen innan vi plockade ihop och åkte hem. Vid det här laget hade Mackan lärt sig att ta sig fram lika fort på tre ben som hon i vanliga fall gör på fyra. Fantastiskt! Men det blev koppel när vi var nära vattnet. Att bada hade väl inte varit så lyckat tror jag.

Sen när vi kom hem till "stan" tog vi av bandaget, och se - plötsligt kunde hon gå på foten igen. Så sen har hon fått vara utan bandage. Idag, måndag, har hon varit hemma med husse. Nu har såret torkat upp och Mackan verkar rätt okej. Jag har varit och köpt en sko åt henne, men jag måste åka tillbaks i morgon tillsammans med hunden för jag är osäker på om jag köpte rätt storlek. När den detaljen är fixad så skall hon få vara hos morfar igen. Då får skon vara på och vi har eliminerat risken att hon börjar slicka på såret när ingen ser. När hon provgick skon här hemma så kunde hon fortfarande gå på foten, vilket väl betyder att skon känns okej.

Det tristaste med den här skadan är att den kommer att ta tid, och det betyder att vår träning skjuts på framtiden tills tån tål att vara ute i terrängen. Undrar just hur lång tid det tar?

Träningsdagbok 21 juni

Idag backade vi ända tillbaks till noll med tecknet ut-bakåt. Vi gick till en kortklippt äng, ställde en vit dummy upp och körde ut - och bara det. Många gånger, med olika avstånd mellan hund och dummy och mellan matte och hund, tills det började ryka ur öronen på Mackan. Sista skicken blev väldigt korta, för då var hon trött, men jag ville avsluta med en bra sista gång.
Hon går i en båge bakåt - alltid lite till vänster, oavsett vilken arm jag gör tecknet med. Är det någon som har nåt tips om vad jag skall göra åt det? Behöver jag göra något eller kommer hon att komma på att närmsta vägen är rakt bakåt när erfarenheten blir större?
Nu ligger hon här brevid mig i soffan med magen i vädret och snarkar. Hoppas hon drömmer om raka linjer och snygga avlämningar :)

Träningsdagbok 20 juni

I morse tränade vi ensamma, jag och Mackan. Vi åkte till Ekholmsnäs och gjorde om övningen som vi gjorde för en vecka sedan. Men vi började med att gå ner till vattnet så att Mackan fick bada och rasta sig. När vi kom ner till berghällen vid vattnet satt det två änder där. Änderna hoppade i vattnet när vi närmade oss och jag sade "varsågod" till Mackan och visade på vattnet och tänkte ju att "varsågod så får du bada". Mackan hörde "varsågod och jaga änderna", klev lite fint i vattnet och började simma. När jag förstod det ropade jag NEJ med samma ton som jag använde för några dagar sedan när vi tillsammans skrämde upp en fågel från strandkanten som hon först kastade sig efter, och när hon hörde mitt rytande for hon istället upp på land. Detta NEJ nådde idag Mackan när hon var 4-5 meter ut i vattnet, och faktiskt så vände hon om och kom tillbaks till mig! Jag belönade med en boll kastad upp på land och många glada tillrop.
Sen gick vi upp och lade ut dummies vid målen, två stycken vid konen, och två stycken vid den ensamma runda busken. Sen övade vi lite fotgående, och snabbt sättande vid sidan när jag stannar innan vi var framme vid platsen där jag skulle skicka mot busken. Ett vanligt linjetag gick jättebra. Sen gick jag med henne över den lilla grusvägen och satte henne en liten bit in mot ängen som hon måste korsa för att komma till busken. Hon satt med ryggen mot busken och jag visade handtecken och sa ut. Och precis som igår hände ingenting. Så vi gick närmare och närmare, och till slut kom hon på vart hon skulle.
Sen gick vi tillbaks till kanten av ängen, en bit ifrån konen. Jag satte henne där och skickade henne åt höger. Det var kul att se att hon mindes övningen från förra veckan, för hon gick iväg och hämtade dummyn på första försöket. Nästa skick åt höger försökte jag öka avståndet, men det gick inte så bra, så vi gick tillbaks lite närmare och det funkade bra.
Sen tog vi en liten paus, en liten promenad, innan vi lade ut två dummies vid busken igen. Vi övade ut-bakåt igen. Jag fick jättefina avlämningar hela tiden - jättekul!
Stort tack till Gunilla som överöser mig med goda råd och träningstips, och särskilt för hjälpen med att lösa upp problemet med avlämningarna! Vilken tur att jag har dig!

Träningsdagbok 19 juni

Vi träffade Gunilla med Grappa och Åska vid Furutorp. Emma, 4,5 år och Erik 7,5 år var med.

Vi började med att lägga ut tre mål, ett ganska nära bilarna i kanten på ängen där det var lite snårigt, ett vid ett träd i nästa kant av ängen, och det tredje i det bortre hörnet på ängen. Sen gick vi och barnen och "slog läger" på en liten bergknalle mitt ute på ängen. Barnen höll Åska medan vi körde de unga hundarna. Precis som förra gången gjorde Gunilla och Åska övningen först, medan vi var passiva och Mackan hade chansen att titta på. Sen gjorde vi övningen innan vi flyttade till nästa mål. Vi skickade på linjetag på alla tre målen först. På de första två var det inga konstigheter. Vi skickade från bergknallen till det första, och gick ut en bit på ängen för att öka avståndet till nästa mål. När vi skulle skicka på det tredje, det i hörnet, ställde vi oss så att Grappa skulle passera bergsknallen på vägen dit. Det blev för svårt, väskorna hade för stor dragningskraft, så Gunilla fick gå lite mer åt sidan och skicka. När jag sen skickade Mackan så hade hon glömt bort vart hon skulle, så hon gick bara ut några meter och svischade lite där. Jag fick flytta fram i steg tills vi var ganska nära innan hon kom på vart hon skulle. Där letade hon intensivt och bra, men kom sen in utan dummy. Jag skickade igen, och nu hittade hon en av de två dummies som låg kvar.

Sen skickade Gunilla Åska på linjetag att hämta sina tre apporter i följd, och sen var Gunilla tvungen att åka.

Jag lade ut en dummy vid varje mål igen, och så skulle vi träna ut när Mackan sitter med ryggen mot målet. Vi började med det svåra målet i hörnet. Hon verkade helt ha glömt vad mitt handtecken betyder, så hon satt bara kvar och tittade på mig. Vi backade och testade igen, men inte förrän jag ställde henne med näsan mot målet och "pekade" ett vanligt linetag föll poletten ner. När jag sen vände henne med ryggen mot igen så förstod hon vad jag ville. Ungefär samma resultat på de övriga två målen, och sen åkte vi hem.

Idag gick avlämningarna bra, det var bara en som hamnade på marken. :)

Träningsdagbok 13 juni

Vi har träffat Gunilla och tränat tillsammans med henne och Grappa.
Vi var vid Ekholmsnäs vid en äng som kantades av lite slyskog på ena sidan och av skidbacken på andra sidan. Vi lade ut två mål, ett vid en väl synlig buske i den bortre kanten av ängen, och ett i närheten av en kon som stod i gräskanten på den hitre sidan av ängen. Hundarna gick med och lade ut målen, och sen gjorde vi lite fot-övningar.
Sedan skickade vi på ett vanligt linjetag mot målet vid busken, där vi hade lagt 5 dummies, två till varje hund och en till Åska som väntade i bilen. Gunilla gjorde varje övning först med Grappa, så Mackan och jag fick titta på först, och sen göra själva. Det var ett ganska långt linjetag som gick lite snett över ett dike, en gångväg, sen över själva ängen med ganska högt gräs, och sist över en klippt gångväg (gräset var kortare längs den andra sidan av ängen). Det gick jättebra både för Grappa och för Mackan.
Därefter gick vi fram med en hund i taget och satte hunden med ryggen mot målet och skickade med ut. Det gick också bra för båda hundarna.
Sen ville Gunilla att vi skulle skicka på ett linjetag igen mot samma mål, och blåsa stopp när hunden kommit över grusvägen, för att sen skicka med ett höger-kommando mot målet vid konen. Mackan var nog alldeles för trött redan, för hon hörde inte ens att jag blåste stopp (eller det gjorde hon såklart, men hon struntade blankt i det och fortsatte fram emot målet). Jag fick henne så småningom att komma tillbaks, och försökte igen, men samma visa - hon fortsatte ut över ängen. Nu bytte jag strategi och försökte skicka bara med höger-kommando, men vi fick flytta oss närmare ett par gånger tills det var kanske bara 5 meter till målet, då kom hon ihåg och sprang och hämtade en dummy.
Gunilla regisserade mig hela tiden, kommenterade signaler och kroppsspråk, och det var jättebra! När jag till sist skickade en gång till på det sista målet med höger-kommando, igen från ca 5 meters avstånd, så gick Mackan iväg (efter ytterligare ett höger, men det var faktiskt första gången vi gjorde höger, vi har bara gjort vänster tidigare) och hämtade den sista dummyn och jag fick en jättefin avlämning i handen!
Sen fick Mackan sitta i bilen, och jag kastade några markeringar till Grappa uppe i slalombacken. Kul att stå där och se henne jobba på nära håll! I morgon skall Mackan få en vilodag, men sen skall vi ut igen och se om jag kommer ihåg allt Gunilla sade idag!

Avslutning för M-kullens Thorsvi-träning

På lördagen hade vi sista tillfället i den grundläggande jaktträningskurs som Mackans uppfödare höll för hela syskonkullen. Naturligtvis hade Anita och compani fixat en liten tävling åt oss, ett working test med fyra stationer, med enkelmarkeringar på alla. Maxpoäng var 20 för varje station.
På första stationen kastades markeringen så att den hamnade bakom en rad med låga granar. Mackan spikade markeringen och kom raka vägen in, men lade dummyn på marken vid mina fötter. Vi fick 18 poäng.
På andra stationen stod vi ovanför en brant, skytten stod rakt nedanför oss, nedanför branten och kastaren stod långt till vänster om oss, helt dold bakom träd, och dessutom blåste det hård sidvind (så hård att ljud från kastaren inte nådde oss). Mackan hörde skottet, men varken såg eller hörde kastet, så hon sprang ut och letade runt skytten. Så vi fick noll på den här stationen. För träningens skull kastades markeringen om, kanske 4 gånger innan Mackan uppfattade det. Då hämtade hon in det och lade dummyn på marken igen. Och efter den här övningen var hon rejält trött i huvudet.
På tredje stationen kastades en markering på andra sidan en äng, och landade inne i skogen på andra sidan. Mackan markerade jättefint, men knallade. Jag fick stopp på henne efter kanske 2-3 meter, men då hade hon tappat fokus på dummyns nedslagsplats. Eftersom det ändå var träning så skickade jag henne igen, men hon såg Anita och kollade in henne och kom in utan dummy. Vi gjorde om kastet och då markerade hon inte lika bra som första gången, men hon sökte bra och letade ny mark efter hand, och till sist hittade hon dummyn. Kul att se henne jobba så bra och med sån glädje som hon gör. Vi fick noll poäng.
Fjärde stationen var en markering på vatten, men vi fick stå ca 20 meter upp på land så att vi såg kastet genom en gata i skogen. Mackan markerade inte tillräckligt bra, men gick iväg bra på mitt kommando. Framme vid vattnet vände hon och var på väg tillbaks utan dummy. Då blåste jag stoppsignal och gav kommandot ut. Hon stannade, och vände jättefint och sprang ut igen, och nu kvackade Anita och kastade en sten i vattnet för att hjälpa henne, och nu simmade hon ut och hämtade dummyn. På vägen in blåste jag inkallningssignal för att försöka få upp farten och undvika att hon skulle lägga ner dummyn och skaka sig, men hon fick för hög fart och snubblade över/tappade dummyn men fortsatte med högsta fart in till mig. Vi fick 10 poäng vilket nog var i snällaste laget.
Idag fick vi också prova på två riktigt tunga dummies; en som vägde nästan 3 kilo och en som skulle likna en kanin genom att den var stor och hade tre delar. Mackan som är en liten kämpe bar dessa två jättefint, hon verkade tycka att det var kul när det var lite svårt.
Sammantaget kom vi sist bland de syskon som tävlade, men det var ändå kul att se hennes bra egenskaper och kul att själv få testa en liten tävling.

Skolavslutning och första cykelturen (vad vi vet)

Idag har det varit skolavslutning för Erik, han gick ut första klass. Vi har som tradition att hela familjen är ledig och så gör vi något mysigt tillsammans efter avslutningen i skolan. I år fick även Mackan vara "ledig", dvs hon var bara några timmar hos min pappa på förmiddagen. Sen åkte hela familjen och köpte bullar på Princess och så åkte vi ut till Elfvik och fikade i solskenet. Det var ovanligt lite djur där, jag tror att djuren är i sina sommarhagar längre ifrån själva gården, men vi såg iallafall ett får, några getter och några kaniner. Mackan var kolugn, kollade lite på fåren och getterna på avstånd, och luktade på kaninerna genom gallret.
Efter fikat gick vi ner till vattnet och barnen badade fötterna vid en liten strand. De kastade lite stenar i vattnet såjag passade på att träna stadga. Erik hjälpte mig att upprepa övningen från senaste Thorsvi-träningen där vi markerade kast av sten i vattnet och sen vände ifrån vattnet och gjorde linjetag upp på land.
Avlämningar tragglas. Hemma går det bättre, men så fort vi är ute i offentligheten (t.ex. gräsmattan där på Elfvik) så släpper hon vid mina fötter.
Jag har också provat att cykla med Mackan. I morse behövde hon en lite längre promenad eftersom hon skulle vara ensammen en stund, och jag kan ju inte promenera långt, så jag tog cykeln. Mackan fick hålla sig på höger sida om cykeln, och det märktes att det är djupt rotat att man skall vara på vänster sida om matte, så hon gled tillbaks till den sidan ganska lätt, men med lite förklaring och övertalning så höll hon sig mestadels på rätt sida!

Uppdatering om tån

Det visade sig vid närmare undersökning (röntgen) att min lilltå är bruten. Nu har vi tejpat lite själva, sjukvården lämnar brutna tår åt sina egna öden och hälsar att det tar ca 6 veckor innan det känns bra igen. Jag har kommit på att mina största vinterkängor är ganska okej att gå i, så dem använder jag mest hela dagarna. Lite varmt bara i sommarvädret, men ...
Träningen med Mackan är lite svår att administrera när man inte kan gå, men vi tränar avlämningar på både bra och dåliga sätt. Jag måste säga att vi har den bästa uppfödaren, som bistår med goda råd via SMS inom några minuter även när hon är i Finland och tränar tollare! Tusen tack Anita!
Idag har vi byggt odlingslådor till växthuset. Mackan har halva tiden befunnigt sig mellan skruvdragaren och plankorna, och resten av tiden har hon hämtat spadar och grejor från barnens sandlåda.
Mackan och husse har just kommit hem från promenad Kottlasjön runt, och nu blir det kloklippning.

Ond tå

Min onda tå gör att jag inte kan gå några hundpromenader, ja inga promenader alls för den delen. Jag som brukar gå eller cykla om det bara är möjligt, jag tar nu bilen så nära målet som det bara går. Idag parkerade jag till och med utanför skolan när jag hämtade Erik istället för att köra hem bilen och gå som vanligt. Ni som vet var vi bor vet att det tar ca 2 minuter att gå hemifrån till skolan.
Foten är blå och lilltån är dubbelt så stor som vanligt. I morgon skall jag gå till doktorn och få foten röntgad, så att jag får veta vad som är fel. Om det bara är en stukning är det ju bara att börja använda foten som vanligt, men skulle det vara en spricka eller en fraktur så får man väl ta det lite lugnt ett tag.
Nåja, man får inte låta sig stoppas av en lilltå. Vi har tränat avlämningar i trädgården. Min numera impregnerade väst invigdes, det är ju faktiskt riktigt praktiskt med många fickor när man tränar hund! Jag som uttalade mig lite nedlåtande om västar ganska nyligen...
Jag testade idag att byta dummyn mot en boll när jag fick dummyn i handen. När hon droppade dummyn lade jag demonstrativt ner bollen i fickan igen. Bollen är väldigt motiverande för Mackan, och när hon förstod vad jag ville gick det riktigt bra! Kul när man gör framsteg!
Min pappa "skryter" för oss med hur duktig och smart han tycker att Mackan är när vi hämtar henne på eftermiddagarna. Och Mackan är så glad när jag lämnar henne där på morgnarna. Då sover pappa fortfarande, och Mackan rusar in och kollar om han är vaken med svansen viftande. Det känns liksom lite bättre att gå till jobbet när man vet att de båda har det bra på dagarna.

Labradorbesök

Idag var vi hundvakt åt Åska, Grappa och Grace. Vi hade alltså fyra svarta jaktlabbar hemma. Vi började med en promenad, alla fyra tvåbeningar och alla fyra fyrbeningar. Vi hade lockat barnen med att vi skulle gå en promenad till "lilla ICA" och köpa glass. Erik cyklade och Johanna höll en hund i taget tills hon blev arg, först på Åska som bara stannade och vägrade gå över gatan med oss andra (Johannas tolkning), sen på Mackan som hon blev arg på av nån annan anledning. Det är jättekul att gå med fyra väluppfostrade hundar. Både antalet och uppförandet väcker positiv uppmärksamhet.

Sen höll vi oss hemma i trädgården. Grappa var mest aktiv, hon var den enda som tuggade på strålen från vattenslangen och hoppade i barnpoolen med Johanna, och hon var den enda som grävde ett hål i gräsmattan. I övrigt gick allt lugnt till och hundarna var sams. Mackan var lite grinig när gästerna kom, men ju längre dagen gick så kom hon mer och mer med i gänget. Jag tycker att det var jättenyttigt för henne att ha hundsällskap. Mackan och Grace som stod och blåste upp sig mot varandra i fredags, kom på att de nog är ganska lika och började tycka om hålla sig i varandras sällskap.

I går kväll när jag skulle hoppa i säng råkade jag sparka till sängbenet med lilltån. Det gjorde lite ont men jag tänkte inte mer på det -förrän i morse när jag snabbt fick ändra plan gällande transportsätt till jobbet. Det blev bilen och inte cykeln som planerat. Jag har ett stort blåmärke runt tån och kan med lite möda gå långsamt. Benjamin och jag tog oss iallfall några hundra meter hemifrån efter middagen och gjorde några enkelmarkeringar med Mackan, men han fick gå ensam med Mackan på kvällspromenaden.

Fasanjakt på Wij

Idag har vi varit och tränat med Mackans kull på Wij. Vi fick prova på sök och att gå fot bakom en skytt (= Anita med apportkastaren) och lite vattenarbete.
Mackan har inte provat på sök tidigare, men det gick ganska bra. Jag hade skickat henne några gånger, och så hade vi gjort stadgeövningen när Anita sköt med apportkastaren och jag fick apportera. Vi hade tid att göra ett varv till med söket eftersom vi bara var fyra aktiva hundar idag, och när jag skickade henne ut mot en dummy som låg en bit ut i sökområdet så hittade hon den och tog den som hon skulle, men sen gjorde hon en snabb sväng 90 grader mot linjen som gick emot mig. Jag blåste inkallningssignal och då kom hon in med dummyn. Kian trodde att hon hade blivit skrämd av något ute vid den lilla gran där dummyn låg, så hon gick ut och tittade efter, men hittade inget särskilt där. Sen lade Peter ut dummyn igen på samma ställe och jag skickade Mackan mot den igen, för att hon inte skulle minnas att hon blivit rädd det sista som hände i den övningen. Mackan gick ut och stannade så att jag såg den bakre halvan av henne. Den främre halvan var dold av den lilla granen, och hon stod helt stilla där en stund. Så plötsligt flög det upp en fasanhöna framför henne, och hon for iväg efter. Efter benäget bistånd från Anita som var i området som fasanen valde att flyga förbi så vände Mackan när fasanen försvann ur hennes synfält. Då plötsligt började öronen fungera igen och hon hörde min inkallningssignal. Vi fick lite pikar av Kian som tycker att vi behöver träna inkallning, och lite tips av Anita om hur vi skall göra när Mackan springer efter levande djur.
Precis som de tidigare träffarna var det lärorikt och inspirerande idag, och kul att se de övriga hundarna och förarna. Man lär sig mycket av att titta på hur andra gör. Nästa gång pratade Anita och Kian om att göra ett litet "prov" med några stationer till oss, eftersom det är sista tillfället för valpkullen. Vi har alltså lite att träna på under de kommande två veckorna...
Benjamin tog lite bilder även denna gång.

Tullgarn

Idag åkte jag och Mackan tillsammans med Gunilla och Åska, Grappa, Grace och Henrik till Swedish Game Fair på Tullgarns slott i Sörmland. Vi var alltså två vuxna, en ett-och-ett-halvt-åring och 4 jaktlabbar. Det väcker en viss uppmärksamhet när man står och håller fyra svarta labbar i koppel!
Vi njöt av överraskande fint väder och gick runt och tittade i montrarna och på uppvisning i hur man jagar med spaniels och retrievers. Lunchen bestod av viltsvinskebab - jättegott. Hundarna fick lukta på ett uppstoppat vildsvin som stod i en monter, och det var roligt att se. Mackan var inte särskilt berörd, kollade lite bara. Åska gillade inte svinet och morrade och skällde, och Grappa och Grace, syrrorna, blev tokiga och hoppade och for. Åska fick senare på dagen syn på en "kråksnurra", vad det nu är bra för, (tre plastkråkor på varsin metallarm som snurrar lite långsamt) men hon trodde nog att det var tokiga eller skadskjutna kråkor och försökte fånga dem.
Jag köpte ett halsband till Mackan och en väst från Paw of Sweden till mig. Så nu ser jag snart ut som alla andra när jag tränar hund.

Husse Benjamin är sjuk...

... så det är Mackan och matte Annika som har kvällen ihop. Vi tränar avlämningar för tillfället, och det går sådär måste jag säga. Vi tränar HÅLL och jag berömmer och om det går bra petar jag lite på dummyn och berömmer. Försöker inte alls ta den, utan låter henne tramsa omkring jättelänge med dummyn i munnen. Detta funkar jättebra i köket, både med den lilla orangea dummyn som oftast går bra, men även med den normalstora röda, som inte går lika bra. Sen har vi testat ute på baksidan i vår trädgård. Där gick det också ganska bra med den röda. Igår gick hon till och med och hämtade den igen när jag försökte lägga bort den.
Jag tog med den röda på kvällens promenad, men när vi kommer bort ifrån tomten så går det inte alls bra. Hon håller i ett tag och sen släpper hon den på marken och bryr sig inte alls om den. Undrar vad som har hänt? Nåja, vi fortsätter så här, och övar mer där det går bra, så får vi se om några dagar.

Träning med M-kullen

Idag har vi tränat med syskonkullen för Anita, Peter och Kian. Vi fick prova att apportera vilt - Mackan fick apportera and, fasan, ungtrut och kanin. Vi har provat enkelmarkeringar på land och i vatten och fått lära oss hur vi kan öva avlämningar vid vatten.
Det var andra kurstillfället för oss, och femte tillfället för hela kullen. Precis som förra gången var det jättekul - både att se och jobba med Mackan i action, för det är i apporteringsarbetet hennes glädje och fina grundträning syns som bäst, men också att träffa alla trevliga människor, se kullsyskonen och att få lära sig/uppdatera kunskaperna om apporteringsträningen.
Det var jättefint väder idag, stålande sol och varmt och skönt. Hela familjen var med, barnen gav lite barnträning till de hundar som inte var så vana vid barn och Benjamin tog fina bilder som jag har lagt upp här.

Besök på Albano igår...

... men det var planerat. Besiktning inför köpet skulle göras.
Många tror att Mackan är en hane, ganska naturligt kan man tycka, så vi brukar förklara kopplingen till stamtavlenamnet och då faller det sig ju naturligt. Igår blev det ett annat, lite mer komiskt missförstånd. Jag gissar att sådana här besiktningar i 99 % av fallen görs på valpar, för när jag och hunden var installerade i undersökningsrummet av en sköterska, och veterinären knackade på och steg in utbrast hon: -Men vad stor du har hunnit bli! Sen kollade hon sina papper och konstaterade snabbt att, jaha, hunden är ju faktiskt ett drygt år gammal.
Besiktningen gick bra, och vi fick beröm för Mackans fina temprament. Hon var lite påverkad av alla dofter som finns på ett djursjukhus, även om vi bara såg ett annat djur under tiden vi var där, så hon var lite låg.
Idag har Mackan utfört sin andra jakt sedan hon flyttade till oss. Det var ett rådjur som stod bakom ett "hörn" på promenaden, som jag inte hann se i tid. Det brukar gå bra att stoppa henne om man hinner säga stopp i tid, men idag var hon snabbare. Hon gjorde ett race efter rådjuret, jag höll mig tyst, efter att jag sagt ett nej som jag märkte inte gick hem. Efter en stund kom hon rusande tillbaks till stigen där vi gick när hon stack, men jag hade gått åt sidan några meter så hon missade mig först, slog några lovar och fick känna att jag var borta ett litet tag. Undrar om det hjälper?

Välkommen Mackan!

Det har gått två veckor nu sedan hon kom, vår lilla Macka! Men det känns som om hon bott hos oss mycket längre.

Det började redan förra sommaren, när vi förlorade vår förra labbe Wilma på grund av juvertumörer som spred sig till lungorna innan vi hann reagera (och vi är inte långsamma när det gäller sånt här). Vi visste sedan länge att vi gärna ville ha en hund från Anita och Jörgen på kennel Thorsvi, och nu när vi blev hundlösa tog vi kontakt med dem. I januari 2010 besökte vi dem för att se om de kunde tänka sig att låta oss köpa en valp från dem. När vi var där hade vi våra två "lånelabbar" på besök, och den unga Grappa hade hjälpt oss att förstå att en ung hund med rätt bakgrund var en mycket trevlig upplevelse, så vi nämde för Anita att vi även kunde tänka oss att ta en ung hund från henne, om hon skulle behöva omplacera någon. Mackan var med i köket på Storsten tillsammans med Guinness, den tilltänkta modern till valpen, och Erik blev så förtjust i Mackan att han viskade till Benjamin: -Pappa, kan vi inte ta Mackan istället (för en just då mycket abstrakt hundvalp, menade han). Det var så klart inte aktuellt just då, men när Mackan vid 1-årsröntgen visade sig ha en liten anmärkning på vänster armbåge, och alltså inte kan komma i fråga för avel, kom Anita ihåg vår fråga, och på Valborsmässoafton flyttade hon hem till oss på Lidingö.

Vi tycker att Mackan är den perfekta hunden! Hon har fått en mycket bra uppväxt i flocken på Storsten. Hon har en mycket bra grundlydnad och ett lugn som håller för mycket, men hon har en raketmotor som hon slår på när hon jobbar. Hon är mycket lyhörd för våra signaler och hon är en kelgris av stora mått.

Vi är fantastiskt glada och stolta över att ha fått förtroendet att ta över denna pärla!