Min onda tå gör att jag inte kan gå några hundpromenader, ja inga promenader alls för den delen. Jag som brukar gå eller cykla om det bara är möjligt, jag tar nu bilen så nära målet som det bara går. Idag parkerade jag till och med utanför skolan när jag hämtade Erik istället för att köra hem bilen och gå som vanligt. Ni som vet var vi bor vet att det tar ca 2 minuter att gå hemifrån till skolan.
Foten är blå och lilltån är dubbelt så stor som vanligt. I morgon skall jag gå till doktorn och få foten röntgad, så att jag får veta vad som är fel. Om det bara är en stukning är det ju bara att börja använda foten som vanligt, men skulle det vara en spricka eller en fraktur så får man väl ta det lite lugnt ett tag.
Nåja, man får inte låta sig stoppas av en lilltå. Vi har tränat avlämningar i trädgården. Min numera impregnerade väst invigdes, det är ju faktiskt riktigt praktiskt med många fickor när man tränar hund! Jag som uttalade mig lite nedlåtande om västar ganska nyligen...
Jag testade idag att byta dummyn mot en boll när jag fick dummyn i handen. När hon droppade dummyn lade jag demonstrativt ner bollen i fickan igen. Bollen är väldigt motiverande för Mackan, och när hon förstod vad jag ville gick det riktigt bra! Kul när man gör framsteg!
Min pappa "skryter" för oss med hur duktig och smart han tycker att Mackan är när vi hämtar henne på eftermiddagarna. Och Mackan är så glad när jag lämnar henne där på morgnarna. Då sover pappa fortfarande, och Mackan rusar in och kollar om han är vaken med svansen viftande. Det känns liksom lite bättre att gå till jobbet när man vet att de båda har det bra på dagarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar