Mellandagsträning

Jag har trampat upp en liten ruta i snön på en äng i närheten av där vi bor. Där har vi kört lite dirigering med tyngdpunkt på fina avlämningar nu några dagar. Mackan tycker det är kul och hon blir så där härligt trött när vi kommer hem igen. Vänster och Ut är lite lättare och Höger är jättesvårt tycker hon. Jag förstår inte hur Höger kan vara svårare än Vänster, det borde ju bara vara att kolla åt vilket håll mattens händer viftar. Eller?
Avlämningarna går lite fram och tillbaka tycker jag. Antagligen skulle jag behöva någon som kollade på mig och gav lite feedback. Men på det stora hela så går det nog framåt. Och jag tror att Karin har rätt när hon säger att Mackan ibland spelar mjukis. För ibland testar hon att göra lite som hon vill, och hon skärper till sig om jag säger till henne, utan att släppa dummyn.
Idag blev vi överraskande barnlediga några timmar på eftermiddagen så då blev det ett extra träningspass med stoppsignal med störning. Benjamin fick vara störningen. Det gick faktiskt riktigt bra, Mackan lät sig inte luras. Men när man blåser stopp när det är en "riktig" dirigering, då tror hon att hon vet bäst och vill inte stanna. Så, som alltid: mer träning behövs!

Thorsvis Gyllene And 2010

Ett stort grattis till Åsa och Mocca som vann Gyllene Anden för andra året i rad!
Vi åkte till uppfödarens traditionella tävling hela familjen, alla ordentligt påklädda och utrustade med lunch, fika och förströelse i form av pulkor till barnen. Ja, alla var ordentligt påklädda utom Johanna som när vi var framme i Unsta upptäckte att hennes jacka var kvar hemma. Men tack vare snälla Anne-Marie som lånade ut vindjacka och hundförarväst som Johanna använde när hon satt still så fixade detta sig riktigt bra.
Mackan har tränat upp sin markeringsförmåga under hösten, och den biten av tävlingen gick superbra! Hon sprang raka vägen ut och hämtade apporten på alla fyra markeringar i grundomgången. Dock var tre av avlämningarna usla. Inte helt oväntat eftersom vi inte har tränat alls på kanske tre veckor p.g.a. såret på trampdynan, men lite tråkigt. Nu vet vi vad vi har att träna (om vi inte visste det förr).
Alla hundarna frös nog litegrann. Jag tror att Mackans sår är en bov i dramat här också för hennes del. Vi har ju inte varit ute så mycket som vi vanligtvis är eftersom vi varit försiktiga med hennes fot. Nu skall jag försöka vara ute mer så att hon förhoppningsvis vänjer sig vid kylan eller så att pälsen kanske växer ut lite, tills vi skall vara med på fasanjakten i januari. Att vädret skulle bli varmare då kan man nog inte hoppas på, och då måste hon sitta utan täcke under jakten. Idag hade hon både täcket på och en filt att sitta på när vi inte gick i linjen.
Allt var mycket trevligt ordnat och organiserat. Vädret var lite kallt men helt fantastiskt med det vackra rimfrostiga landskapet i strålande solsken. Två vänliga trevliga domare - Peter och Jörgen, Kian som höll reda på oss allihop och så Anita som hann prata med alla och ge positiva tillrop. Och så klart alla Thorsvi-hundägarna. Jättetrevlig att träffas så här.

FART2-test 1 december

En strålade vacker vinterdag med runt -15 grader och solsken åkte vi till Gryt i Sörmland, tillsammans med kennelmamman Anita och två yngre halvsyskon till Mackan, Speja med matte Cia och Acke med matte Anita W, för att FART-testa våra hundar hos Håkan och Karina på Sörmlands hundskola.
FART står för Fågelhundens ARbetsTest och skall visa vilka egenskaper (FART1 som görs vid 6-12 månaders ålder) respektive egenskaper+inlärda beteenden (FART2 som görs när hunden är över 12 månader). För de yngre hundarna är det fyra moment; kontakt, hagen, bläckfisken och gropen, och för de äldre hundarna tillkommer släden.
Mackan har gjort testen en gång tidigare när hon var Anitas hund, vid 7 månaders ålder, så det här blev alltså FART2 för hennes del. Förra gången hade hon lågt föremålsintresse men hög jaktlust och en bra nervkonstitution vilket betyder att hon är lugn och tyst i passiviteten och aktiv när hon jobbar.
Så här såg det ut idag:
Vid kontakten (på bilden är det Acke) följde hon gärna med Karina och kunde koncentrera sig på henne. När Karina provade att känna på henne, lyfta benen och kolla tänderna så blev hon låg och drog ner svansen. Hon såg ut som hon tänkte "okej, gör det då. Helst vill jag slippa, men...". Sen kastade Karina en dummy till henne, de kastar en till alla hundar som gör testet eftersom vissa som kommer dit tydligen aldrig har sett en dummy. Mackan sprang ut och hämtade dummyn och kom sen med hög fart tillbaks till mig (som stod en bit ifrån) med den.

Hagen har tre öppningar, en stor på kortsidan som är vänd mot hunden, en liten som sitter på motsatta kortsidan och så en krypöppning som är täckt med ett nät som ger efter om hunden klämmer sig igenom. Den öppning som hunden har gått in igenom stängs vid nästa apport. Håkan bollar lite med dummyn innan han släpper den ner i hagen uppifrån. Här testar man även passiviteten genom att Håkan bollar lite först och sen stannar av och är helt stilla innan han bollar igen och släpper dummyn i hagen.
Första dummyn hämtade Mackan genom den stora öppningen. Nästa gång var alltså den stora öppningen stängd, och då gick hon in igenom krypöppningen och ut genom den lilla öppningen. Då stängdes krypet. Sista försöket såg hon inte den lilla öppningen, trots att hon alltså nyss gått ut genom den, och cirklade runt hagen nåt varv, innan hon tog en liten tur ut i skogen brevid, och sen kom hon och frågade mig vad hon skulle göra. Vi väntade lite men hon tog inget eget initiativ så jag fick skicka ut henne igen. Då gick hon in genom den lilla öppningen utan problem och hämtade dummyn. Av detta skall jag lära mig att vara väldigt tydlig när jag skickar henne så att det inte är någon tvekan om ifall hon skall på en markering eller ett sök och lita på sig själv, eller på en dirigering och lita på mig.
Bläckfisken var rolig tyckte Mackan (på bilden är det Speja). Det är fyra tennisbollar i en tygbit med långa fransar som sitter fast i ett långt snöre. Snöret rullas snabbt in mot Håkan så bläckfisken far fram längs vägen förbi stället där hunden och föraren står. Under hela testet skall man låta hunden vara och inte säga åt den vad den får och inte, och inte säga till om den gör ljud. Alltså höll jag längst ut i öglan på det koppel man får låna under testen. När bläckfisken for förbi for Mackan ut en bit i kopplet, men inte så långt att det tog stopp utan hon stannade innan kopplets längd var slut. Hon visade tydligt att hon gärna ville springa efter, varenda muskel var spänd, men hon bromsade sig själv. Härlig stadga, det var roligt att se! Sen släppte jag loss henne och hon fick springa efter bläckisen. Hon tog den utan att tveka och bar den tillbaka till mig. Inga försök att döda bytet.
Sen kom bläckfisken förbi oss en gång till. Samma visa här, fin stadga, och fin eftergång när hon blev losskopplad. Den här gången gjorde bläckisen lite motstånd i linan, och hon höll fint tag och kämpade med att få hem bläckfisken till mig. Det lovar gott inför framtiden tycker jag.
Så var det dags för gropen, som är en hink nedgrävd i marken med lite granris över. Den skall visa hur hunden ligger kvar och är envis när den vet att den borde hitta något på en plats. Man står ca 10 meter ifrån gropen med hunden. Första gången kastas en liten dummy ut i närheten av gropen. För Mackans del hamnade den ganska lätt, den låg synlig framför gropen. Här visste jag att de tittade på avlämningarna så jag var lite nervös för det. Men det var i onödan för hon sprang ut och hämtade och gjorde bättre avläming här än hon gjorde med de stora dummiesarna i hagen. Andra gången gick Håkan ut med dummyn och lade den i gropen. Mackan höjde sin intensitet i söket och hämtade den ur hinken utan tvekan. Tredje gången är lika som andra gången, men man lägger inte ut någon dummy, så gropen är tom. Mackan sprang ut och kollade hinken men hittade inget, så då började hon söka - lite för stort. Hon försökte fråga mig om hjälp flera gånger och jag fick skicka ut henne igen några gånger, Av detta skall jag lära mig att kasta lite svårare markeringar och att lägga dummiesarna lite svårare så att hon lär sig att ligga kvar i ett litet område och söka, och att lita på sitt synintryck eller sin markering och leta tills hon hittar något.
Så var vi framme vid sista momentet, släden. Det är en liten kort figur med stora kontrastfärgade ögon som Håkan drog ut ur granarna kanske 30 meter bort, och drog fram mot mig och Mackan tills den var ca 15 meter ifrån oss. Här har hennes systrar Carmen och Cayenne fått rejäla utbrott på barbafiguren. Mackan fick en lite mer sansad reaktion med ragg över hela ryggen från nackknölen till halvvägs ut på svansen och ett gurglande ljud nerifrån magen. Hon gick inte fram utan höll sig brevid och nästan lite bakom mig. Vi gav henne massor av tid att fundera och avreagera, och jag fick hjälpa henne genom att i etapper gå två steg framåt mot figuren men till slut fick Håkan lägga ner figuren och visa att den inte var farlig. När han skulle lyfta av barban från släden täckte han över dess ögon med armen, och då slappnade Mackan av lite. Sen fick hon äta köttbullar från barban, först när den låg ner och sen från dess huvud när Håkan satte upp den igen. Vi fick ta många rundor bort från och sen fram emot släden för att hon skulle få avreagera ordentligt. Till slut sprang hon med viftande svans före mig för att leta upp köttbullen på figurens huvud.
Håkan sade också att han blev förbryllad över hur hon agerade, för hennes kroppsspråk visade att hon egentligen ville göra något annat än det hon faktiskt gjorde. När vi benade ut detta i värmen efter testet kom vi fram till att jag har lärt Mackan att det inte är okej att springa fram och skälla på saker/folk, men att jag helt har missat att låta henne avreagera. Och jag har inte vetat om att jag måste göra det, men det skall vi börja göra nu. Det kommer att ge henne större självförtroende och göra att hon lär sig att avreagera själv. Det är bara det att hon oftast reagerar på andra hundar eller på människor, inte så mycket på saker. Och en annan varelse kan man inte avreagera på, om det inte är någon man känner väl. Då får man i stället avleda hunden.
Nervkonstitutionen var fortsatt bra, men några pip hördes precis innan vi började testet och även i baracken när vi summerade Mackans insats. Det är ovanligt att hon piper över huvud taget, så jag är inte speciellt orolig för det. Hon har pipt lite senaste dagarna, men jag tror det beror på att hon har det här såret i tassen och att hon därför inte får röra på sig så mycket. Men som vanligt blir hon fort lugn mellan momenten.
Det var kul att se de andra två hundarna, som är ungefär ett år yngre, och hur de utförde testet. Speja är en bustjej som utförde testet med bravur! Och Acke är en myskille som är väldigt fäst vid sin matte. Och jag är fortfarande övertygad om att jag valde rätt när jag valde Mackan och inte en valp. Det är en ur Spejas och Ackes kull jag skulle ha fått om jag valt en valp, och de verkar ju jättemysiga, men det är så mycket enklare med en hund som har landat lite. Plus att Mackan är världens bästa hund i mina ögon!
Vädret var härligt, och det enda som var kallt var mina tår, trots dubbla yllesockor, och kameran som inte gillade temperaturen. Jag hade ganska många lager kläder på mig... Men fötterna är svårt. Jag fick tips om Muck Boots som skall vara varma och sköna, och nu har jag beställt ett par såna. Om de håller vad de lovar så är de varma och goa ner till otroliga -40 grader. Och vattentäta. Och inte för varma när det är lite högre temperatur. Låter nästan för bra för att vara sant.