Jag gillar ju som sagt vintern, och när det är lite lagom många minusgrader och sol så kan jag vara ute och gå hur länge som helst. Man håller sig ju varm när man rör på sig och snölandskapet är så vackert.
En komplikation har dock tillstött, och det är Mackan som har skavt sig strax bakom de små trampdynorna på höger framtass. I början av veckan var hon öm på framsidan av armbågen/på bogen och jag trodde att hon hade sträckt sig. Eftersom Mackans kompis Grappa har varit hos samma dagmatte både förra och denna vecka så vore jag inte förvånad om det hade hänt i leken. Ömheten försvann ganska fort, men inte hältan, och vid tasskontroll så såg jag att det är lite "skavt". Så Mackan haltar fortfarande, både med och utan sko. Ibland inte alls inne, men det verkar som det är obehagligt att gå på den kalla snön. Så några långpromenader just nu blir det inte.
Och har man inte fått jobba av sig energin gillar man inte att vara ensam hemma berättar Mackan. Idag lät hon alldeles förfärligt olycklig när hon hörde oss utanför dörren när vi kom hem. Och när vi hade kommit in så rullade hon ihop sig till en liten snurra i soffan och verkar just nu väldigt trött. Mattan innanför ytterdörren tappar lätt sina strån, och den ligger i en står hög av matthår nu idag, så jag tror att hon har stått där och trampat medan vi var borta.
Vår utbildning beträffande ****-letandet har så smått börjat, och står och väger på kanten till att utvecklas till något ännu värre - som den retriever hon är verkar hon ha viss fallenhet för att apportera sina fynd och ge dem till mig. Blä! igen. Fast här önskar jag mig fortsatt många minusgrader, för det minskar äckelfaktorn litegrann med stelfrusna fynd.
Det gäller nu för mig att vara snabbare än ****-letaren och belöna det beteende jag vill se och inget annat!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar