Katastrofträning

Det var träning sista gången för den här hösten med Karin i måndags. Min kusin från Kanada var här över helgen och jag hade bjudit in henne att komma och titta på. De har en "labradoodle" där hemma, som de aktiverar genom att kasta bollar till, så det hade varit kul att visa vad vi gör med våra hundar här. Som tur var så hade hon andra saker hon ville göra när hon var här, så hon avstod. För det vi gjorde var verkligen inget att visa upp.
Det regnade. Till en början blåste det också, vilket gjorde det kallt för oss människor, men vilket också bidrog till att det fanns vittring antar jag. Sen slutade det att blåsa och jag får väl försöka skylla på vädret eller nåt.
Karin skulle visa oss rutan. Vi vandrade som en annan ankfamilj på rad runt den ganska stora rutan som hon lade ut. Karin gillar när hundarna springer långt. Göran var lite sen, så när han kom utökade vi ankfamiljen och vandrade ett varv till runt rutan. Och så började vi skicka.
Linjetag gick bra, eller ganska bra i alla fall. Sen började höger/vänster/ut-cirkusen då människorna förtvivlat stod och gav tecken och försökte få hundarna att förstå vad vi menade, och hundarna bara satt kvar och sade "vadå??".
Egentligen tyckte vi nog alla tre att det var lite konstigt. Visst, hundarna är inte säkra på våra tecken ännu, inte alls. Men vi tyckte nog alla att det brukar funka bättre än så här. Det var väl som Lena Bratsberg skriver i sin bok, hundarna hade väl en dålig dag.
Nu har vi jullov från Karin, och skall försöka träna tecken så mycket som möjligt. Ett tecken under en vecka, och sedan byta och ta ett annat tecken nästa vecka är tipset från henne. Sen börjar vi gå och träna för henne igen nån gång i februari, när bokslutet på mitt jobb börjar lugna sig lite.
Under tiden ser vi fram emot FART2-test och Thorsvis gyllene and under december och att få vara med som praktikanter på fasanjakt i januari. Särskilt fasanjakten skall bli jättespännande! Och då får jag kanske prova mina nya hörselskydd på riktigt.