Idag efter vår helgmorgonprommis med bästa grannen S och dvärgschnauzern Frida gick det att få tag på det som satt i Mackans tass. Erik hjälpte mig att lysa med en bra ficklampa och Benjamin höll undan Mackans tår och jag drog med pincett ut denna ca 1,5 cm långa tagg!
Hon är helt fantastisk Mackan, när man gör sånt här. Hon låg helt stilla och lät oss hålla på, och sade ingenting när vi drog ut taggen. Den här tilliten till att vi hjälper henne har hon haft ända sedan hon flyttade hem till oss. Jag tvättade såret, men hon verkar fortfarande inte ha ont på något sätt. Jag håller naturligtvis noga koll på om det skulle bli en infektion i såret, jag vet att det är extra stor risk med sticksår, och naturligtvis ännu mer i foten.
På eftermiddagen gick vi ut och tränade lite medan det fortfarande var ljust. Vi gjorde några linjetag över isen på sjön. Min tanke är att jag skall träna in några mål på andra sidan sjön (det är kanske 100 meter tvärs över där) och sen kunna skicka på samma mål när det är vatten och simvänligt istället för is. Det funkade riktigt bra idag, fast det var halt. Mackan kollar inte alltid vart jag pekar, utan tänker själv och går ofta på fel mål, så det tränar vi på att förbättra.
Jag har lärt mig att berömma vid rätt tillfälle, och det ger utdelning på avlämningarna som faktiskt börjar gå bättre och bättre. Vi har haft problem både med att hon släpper och att hon ibland vill behålla föremålet. Det är ju problem åt båda hållen, så kombinationen har varit svår för mig att lösa. Det är tydligt att hon nu förstår ordet "loss" och även "håll", men det är jobbigt för henne när jag säger "håll" när hon är nära mig så det har funkat bättre att bara vänta tyst tills hon har gett mig föremålet och sedan berömma. Det känns som jag har fått "loss" till ett positivt kommando.
Innan linjetagen lade jag ut ett sök. Hon fick titta på. När vi gick förbi området på väg tillbaks igen kom hon tydligt ihåg bollarna som låg där, och hon sökte jättefint och hittade snabbt de fyra första. Den femte fick hon leta efter ett tag, och hon sökte med hög intensitet utan att tröttna. Det är så kul att träna just nu, Mackans motivation är verkligen hög.
Nu ser vi fram emot att börja träna för Karin igen, och naturligtvis även kursen vi skall gå för Anita. Gunilla och jag har tillsammans bokat in några dagar hos Håkan och Karina, så så småningom vågar jag nog anmäla oss till nkl :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar