Working Test på Lidingö 10 april

Jag har tänkt skriva om WTt men inte hunnit, pga jobbet. Men här kommer min bild av söndagen: Jag har ända sen vi hämtade Mackan för snart ett år sen tänkt att det här skulle bli vår första tävling, det ligger ju bra till både resmässigt och tidsmässigt, och så blev det alltså. Vi fick börja på ruta tre, där vi stod uppe på en höjd och en enkelmarkering med skott före kastades nere i skogen. Dummyn hamnade lätt, synlig för mig, och jag skickade Mackan. Hon gick ut ganska bra, men innan hon kommit hela vägen fram svängde hon av åt höger och började leta bakåt, mot skytten, och när hon inte hittade kom hon tillbaks till mig. En nolla alltså, det hade jag klart för mig. Antagligen var jag jättenervös, för jag hade ingen tanke på att blåsa och hjälpa henne. Och antagligen smittade jag henne med nervositeten eftersom hon inte fixade den ganska enkla markeringen. Så gick vi vidare till ruta fyra. Här hann jag titta på Grappa innan det blev vår tur. Dummyn kastades på andra sidan av en äng, och hamnade bakom en stor rishög. Grappa sprang förbi och upp i skogen, men fick vind på dummyn på vägen tillbaka. Jag tänkte att om Grappa har svårt så kommer vi också att ha svårt. Och så blev det vår tur. Dummyn kastades och jag skickade Mackan. Hon drog iväg som en raket, rakt ut helt utan tvekan, mellan två träd som stod med ungefär en labrador bredd emellan och rakt ut bakom rishögen och hämtade dummyn. Puh, tänkte jag, hon kan ju jobba! Och så släppte jag ut pipan ur munnen. Men då vek Mackan av mot skytten istället för att komma till mig. Innan jag fick in pipan i munnen igen hade hon lagt ifrån sig dummyn på marken och gick och kollade om hon skulle ta med sig en sten av modell något större med ett rött band runt - markeringen för var skytten skulle stå - men när jag nejade och visslade fiskade hon upp dummyn igen och lämnade den till mig. Vad synd! sade tjejen som tog emot dummyn. Ja, tänkte jag, det var synd. Och konstigt, varför gjorde hon så? Lärdom: alltid pipan i munnen! Och senare såg jag att vi ändå fick 18 poäng på den här rutan. Ruta fem låg i solen och i lä på en äng. En ganska kort enkelmarkering som föll bakom ett krön, efter att man fick gå 10 meter med lös hund vid fot. Här var det bara rakt ut, hämta, rakt in och lämna av som gällde. Vi fick 20 poäng. Så ner till ruta två (det var kö på ruta ett så ruta två brände av alla nkl i rask följd). Rutan låg nere vid vattnet och det blåste rejält. En enkelmarkering kastades bakom en bergsknalle, och när hunden kom in med apporten såg man att den hade legat i en vattenpöl eller liknande. Här såg man inte hunden när den var vid dummyn, men Mackan gick rakt ut och hämtade och kom tillbaks. Avlämningen blev lite fipplig, jag tappade dummyn efter att hon gett den till mig, och vi fick 17 poäng. Efter ca en timmes väntan fick vi så till sist göra ruta ett. Den här rutan var svår, många hundar kom helt fel och i den starka vinden var det svårt för dem att hitta vittringen från dummyn. Många blåsningar och nollningar såg vi före oss, och det kändes lite nervöst. Jag hade ingen riktig plan innan heller, huvet var nog inte riktigt med, utan jag hoppades på hunden. En enkelmarkering kastades rakt framför oss, i en uppförsbacke och en bit upp på en ås som stäckte sig från strax till vänster om oss och upp för backen, i blåbärsris och tunn skog. Jag såg att Mackan markerade bra, men kände ändå att jag behövde vrida mig lite överdrivet mycket åt vänster och även peka när jag skickade henne. Och hon gick raka vägen ut och spikade den. När hon var på väg in hörde jag hur funkisarna på rutan hoppades att hon skulle komma rakt in, och att hon skulle lämna i hand. Och det gjorde hon. Vi spikade den svåra rutan! 20 poäng. Dagen började inte bra, men det blev bättre och bättre. Vi fick ihop 75 poäng totalt och jag känner mig jätteglad för att hon jobbade så bra. Jättekul var också att Mackans brorsa Scott vann nybörjarklassen med duktiga matte Linnéa. Jättegrattis till er! På måndagen var Mackan, som Benjamin uttryckte det: inte trött, utan medvetslös!