Ny blogg

Jag har på prov flyttat bloggen till Wordpress. Läs gärna där!

Sen rapport: Påskträning med Thorsvi på Lilla Träskaten

På annandagen åkte hela familjen Lilja till Lilla Träskaten, en liten kort resa från mormors landställe vid Strängnäs, för att träna hund tillsammans med kennelföräldrarna Jörgen och Anita och alla i Thorsvi-familjen som ville komma.

Anita började med att dela ut lite grattisar till duktiga ekipage; Linnéa som vann nkl på WT:t på Lidingö med Scott, Lotta som vann ekl på WT:t hos flatklubben helgen efter med Chelsea och även till Micke med Cayenne och Mackan och mig som tagit våra ettor i nybörjarklass på B-prov. Grattis säger vi också!

Solen sken på oss och det var ganska varmt och skönt där det inte blåste.

Vi började träningen med att gå på linje 4 ekipage i taget. När man fått en apport blev man utbytt. Vår första apport blev en markering som hamnade rakt fram nere i ett dike. Mackan jagade på ett tag, inte helt koncentrerat, innan hon hittade den utan min hjälp. Anita meddelade att med en mer rutinerad hund hade man gått in ganska tidigt och styrt upp det hela.

Vår andra apport blev en minnesmarkering, som föll rakt fram, en bit längre bort än diket. Efter att den föll fick Peter med sin hund ta in en dirigering som var förberedd sedan tidigare. Mackan tittade jättemycket på honom när han dirigerade och blåste på sin hund, så minnet var klart försvagat när jag skickade henne. Hon kom ut ungefär till diket, men kom liksom inte loss därifrån när jag försökte dirigera henne längre ut. Jag gick ut och tog med henne förbi stället där hon fastnat och då gick det bättre.

Vår tredje apport före lunch blev en dirigering, och den gick jättebra. Anita och Jörgen hade förberett många dirigeringsområden i olika svårighetsgrader, och den vi fick var naturligtvis inte svår, men den var ju okänd för Mackan. Hon gick riktigt bra ut på min linje och hittade en kaninboll. Kanhända kollade hon in om det fanns flera fina bollar innan hon kom in med den, men vi jobbar på att minska de tendenserna.

Så fick vi då lunch. Jag var superhungrig och det mesta smakar ju bättre då, och särskilt om man äter utomhus, men Jills potatisgratäng i kombination med varmrökt lax och en härlig sallad intaget i solskenet var helt fantastiskt gott!

Efter lunch fick alla varsin sista apport på samma äng där vi började dagen. Vår blev en markering som hamnade i skogskanten, bara 5-10 meter längre bort från oss än markeringen två hundar före, så åter igen fastnade Mackan lite för nära mig och det var svårt att få loss henne. Jag gick ut en bit på ängen för att få en annan vinkel, och skickade om henne med ett linjetag. Hon tog mina tecken, men lite segt. Efter att jag blåst närsök på fel ställe fick vi till slut koll på var den låg och fick in den.

Sen förflyttade vi oss till en översvämmad kohage, där Anita och Jörgen lade ut en massa apporter i ett sökområde som låg på andra sidan det översvämmade området. Översvämningen dolde dessutom ett djupt dike där hundarna fick simma. Nu jobbade vi också 4 ekipage i taget. Varannan gång fick en hund hämta en lång markering på andra sidan översvämningen och varannan gång fick en hund hämta en apport i sökområdet, efter att först ha blivit skickad på ett långt eller kort linjetag, beroende på utbildningsnivå.

Vi började med en dirigering, som först såg ut att gå bra, men när jag försökte lägga på ett "sök" när hon var i området vände hon tillbaks mot mig. Jag fick dock stopp på henne och ut henne en bit igen, och så hittade hon en apport. Varje gång vi lyckas med en dirigering tror jag att hon litar mer på att jag faktiskt vet var grejerna finns.

Vår markering gick helt klockrent. Mackan höll fokus på var apporten hade landat, och höll sin linje spikrakt även efter att hon simmat över diket, och spikade markeringen.

Barnen roade sig med att klappa valpar, mest lilla Virvla som blev ordentligt barntränad. Även Carron som först blev lite rädd för barnen ändrade åsikt och tyckte till slut att barnen var riktigt intressanta och förstod att de delade ut godsaker. Båda föräldrarna var lite lätt solbrända efter dagen och hela familjen var trött på kvällen.

B-prov, nkl i Bro 23 april

I torsdags kväll ringde Peter Söderberg, provledare för Bro-provet och berättade att jag som stod som fjärde reserv till söndagens nkl skulle få chansen att starta på lördagen, efter alla ökl-hundar eftersom det blivit strykningar där. Tre nkl-hundar hanns med på lördagen.
Jag hittade dit, hittade även till själva provplatsen genom att följa snitslarna genom en slyskog och hade anmält att jag var där och hunnit fika i bakluckan för att få Mackan att koppla av lite. Lite lätt förvirrad - hur lång tid tar allt, när skall jag starta, blir det för varmt i bilen mm. - gick jag upp till samlingsplatsen för att observera lite. Då såg jag en bekant figur komma genom slyskogen - Jörgen! Perfekt tajming! Fast naturligtvis helt oplanerat, han skulle komma och titta på hundarna och på Anita som var domare, men jag fick ju någon att ställa alla nybörjarfrågor till och någon som trodde på mig. Bättre sätt att hålla mig lugn kan jag inte komma på.
Mackan satt i bilen och väntade med rutorna nedvevade. Vi har beställt grindar, men det är ganska lång leveranstid innan vi får dem. Det var soligt men inte så varmt i skuggan där bilen stod, så temperaturen i bilen var helt okej. Vi hann se sista ökl-paret gå sitt prov och sedan hämtade jag hunden och vi gick bort till nkl-rutan som låg längre bort från bilarna.
Vi fick en genomgång av provet av Anita, och så startade första hunden. Jag startade som nr 2. Mackan varvade upp litegrann och kunde inte riktigt gå fot ordentligt tyckte jag. Ingen större fara dock.
Så var det vår tur. Vi började med två enkelmarkeringar på land med kråkor. Som hon brukar tog hon någon extra sekund på sig innan hon lyfte den första kråkan, och jag peppade på henne lite. Hon markerade fint och levererade i hand.
Sen var det dags för söket. Det var ett område mellan en strand och ett tätt buskage, och området nåddes genom att passera ett brett vattenfyllt dike. Jag stod alltså på andra sidan diket, och vinden blåste svagt från vattnet. Medan ökl-hundarna gick var det i princip helt vindstilla. Jag skickade Mackan som tog ett stort hopp över vattnet och trevade sig iväg i området. Jag tyckte det tog en evighet innan hon hittade första viltet, som blev en and från vattenbrynet. När jag skickade iväg henne igen kraschade hon iväg ut till strandkanten och vattnet igen och kom till och med så långt ut att hon simmade i vattnet. Hon vände dock in igen och hittade en blöt and till. Den lade hon ner 10 meter ifrån mig och skakade sig, innan hon kom in med den. Nu fick vi lov att flytta fram till andra sidan diket, och det gjorde det klart lättare att skicka iväg Mackan. Hon sökte vidare och det kändes som allting tog jättelång tid för henne och hon snurrade fram och tillbaka. Antagligen var det svårt att få vittring eftersom många fåglar låg mellan vinden och buskaget och vinden var svag. Det kom dock in en fågel lite då och då, en torr and, en trut och en kråka tror jag.
Rakt framför mig låg en kanin, det hade Anita berättat och snitseln syntes tydligt. Men Mackan gick varje gång antingen åt höger eller åt vänster, aldrig rakt ut när jag skickade henne. Och så rundade hon buskaget och försvann in bakom det och var borta länge och väl.
Vi hörde henne hela tiden, hon rörde på sig, och till slut började jag undra om hon försökte gå igenom buskaget från baksidan, för så låg vittringen från kaninen. Hur som helst så kom hon fram igen och gick och satte sig brevid Anita! Då kallade jag in henne och så sade Anita att hon hade tagit alla vilt utom en fågel långt ut som hon inte fått vind på, och så kaninen. "Det ligger en kanin där vid snitseln. Kan du skicka din hund till området och hålla den där?" Jaha, här kom det riktade närsöket som vi skrattat åt och tränat på innan. Och jag hade redan försökt skicka henne med "sök" ut dit och hon vek hela tiden av åt olika håll, så jag valde ett linjetag i stället.
Och det funkade. Hon gick ut bra, men lite för kort. Jag försökte med närsök, men hon vek av åt vänster. Stopp och höger. Närsök. Men nu vek hon av åt höger i stället. Stopp och vänster. Och nu fick hon vittring på den och kom in med den. Så var söket klart, men hur hade hon egentligen jobbat? Jag var väldigt osäker på vad Anita skulle säga.
Så fick vi två enkelmarkeringar på vatten, först en and på blankvattnet lite åt vänster. Hon simmade fint och hämtade, men valde att kliva upp på stranden en bit ifrån mig, så att hon behövde hoppa i vattnet igen för att komma till mig. Stor risk för skakning kände jag och klämde i med ett "håll" när hon kom upp ur vattnet första gången. Och jag fick fågeln i handen. Den andra markeringen var en trut i vasskanten lite åt höger och den kom in utan problem.
Så fick vi lite muntlig kritik: "Här såg vi en liten tik som jobbade bra och löste sina uppgifter på ett fint sätt. Hon började lite trevande i söket, men fick upp farten och hittade de flesta vilten." ungefär. Inget som avslöjade vad vi skulle få för pris. Anita berättade att hon också trodde att hon hade försökt ta sig igenom buskaget från baksidan.
Jörgen tyckte att vi hade skött oss bra, men att jag hade gjort vissa saker som jag inte brukar göra och att jag hade lite för bråttom att skicka ut henne igen i söket.
Vi satt passiva under nästa hunds första två markeringar och det var som valigt inga problem. När hon ser att någon annan hämtar markeringarna slappnar hon av och liksom ser ut att tänka "jaha, den var inte min".
Sen väntade vi och väntade och till slut var det dags för prisutdelning. Och det visade sig att vi hade fått ett förstapris! Fantastiskt roligt!

Avlämningar från vatten

Vi har använt Kottlasjön för att träna avlämningar från vatten. Sjön är inte så stor så vattnet värms upp lite fortare än i större vattendrag. Det är alltså inte så isande kallt.
Mackan har inget emot att bada, men avlämningarna förra sommaren var ju obefintliga. Jag insåg efter första taffliga försöket att det gäller (som vanligt) att inte vara mesig utan att vara tydlig från början med vad jag vill.
Jag har gjort det (på ett vänligt sätt naturligtvis), och i morse var det tydligt att hon förstår vad jag vill. Det är ju kul när man har hittar kommunikationen med hunden!

Karin-träning 19 April

I tisdags var vi i skogen och tränade linjetag. Kul, och svårt! Det märks också att Mackan tror att hon vet bäst själv, så när hon har glömt eller tror nåt annat än vad jag menar så blir det svårt. När hon minns och tror rätt så går det som tåget, men här har vi alltså något att lära; "människan vet var grejen finns, lita på henne!"
Karin försökte också förmedla till oss hur hon ser på naturen, var det finns roliga och utmanande övningar att lägga till hundarna, vilka svårigheter som finns i naturens former. Det här är det svåra med hundträningen för mig, att se möjligheterna i omgivningen och hitta på roliga övningar. Det är lätt att det blir samma gamla vanliga hela tiden, men jag antar att man lär sig med tiden.
Dagens höjdpunkt var ett skick ner för en backe där vi som stod kvar på krönet snabbt blev dolda för hunden som sprang ner i skogen. Mackan gick rakt i början men svängde av åt vänster nere i skogen. Jag blåste stopp och hon stannade och så vinklade jag henne åt höger, och hon gick iväg och kom rätt och hittade. Kul att hon faktiskt tog mina tecken, det är ju inte alltid det blir så ;-).

Working Test på Lidingö 10 april

Jag har tänkt skriva om WTt men inte hunnit, pga jobbet. Men här kommer min bild av söndagen: Jag har ända sen vi hämtade Mackan för snart ett år sen tänkt att det här skulle bli vår första tävling, det ligger ju bra till både resmässigt och tidsmässigt, och så blev det alltså. Vi fick börja på ruta tre, där vi stod uppe på en höjd och en enkelmarkering med skott före kastades nere i skogen. Dummyn hamnade lätt, synlig för mig, och jag skickade Mackan. Hon gick ut ganska bra, men innan hon kommit hela vägen fram svängde hon av åt höger och började leta bakåt, mot skytten, och när hon inte hittade kom hon tillbaks till mig. En nolla alltså, det hade jag klart för mig. Antagligen var jag jättenervös, för jag hade ingen tanke på att blåsa och hjälpa henne. Och antagligen smittade jag henne med nervositeten eftersom hon inte fixade den ganska enkla markeringen. Så gick vi vidare till ruta fyra. Här hann jag titta på Grappa innan det blev vår tur. Dummyn kastades på andra sidan av en äng, och hamnade bakom en stor rishög. Grappa sprang förbi och upp i skogen, men fick vind på dummyn på vägen tillbaka. Jag tänkte att om Grappa har svårt så kommer vi också att ha svårt. Och så blev det vår tur. Dummyn kastades och jag skickade Mackan. Hon drog iväg som en raket, rakt ut helt utan tvekan, mellan två träd som stod med ungefär en labrador bredd emellan och rakt ut bakom rishögen och hämtade dummyn. Puh, tänkte jag, hon kan ju jobba! Och så släppte jag ut pipan ur munnen. Men då vek Mackan av mot skytten istället för att komma till mig. Innan jag fick in pipan i munnen igen hade hon lagt ifrån sig dummyn på marken och gick och kollade om hon skulle ta med sig en sten av modell något större med ett rött band runt - markeringen för var skytten skulle stå - men när jag nejade och visslade fiskade hon upp dummyn igen och lämnade den till mig. Vad synd! sade tjejen som tog emot dummyn. Ja, tänkte jag, det var synd. Och konstigt, varför gjorde hon så? Lärdom: alltid pipan i munnen! Och senare såg jag att vi ändå fick 18 poäng på den här rutan. Ruta fem låg i solen och i lä på en äng. En ganska kort enkelmarkering som föll bakom ett krön, efter att man fick gå 10 meter med lös hund vid fot. Här var det bara rakt ut, hämta, rakt in och lämna av som gällde. Vi fick 20 poäng. Så ner till ruta två (det var kö på ruta ett så ruta två brände av alla nkl i rask följd). Rutan låg nere vid vattnet och det blåste rejält. En enkelmarkering kastades bakom en bergsknalle, och när hunden kom in med apporten såg man att den hade legat i en vattenpöl eller liknande. Här såg man inte hunden när den var vid dummyn, men Mackan gick rakt ut och hämtade och kom tillbaks. Avlämningen blev lite fipplig, jag tappade dummyn efter att hon gett den till mig, och vi fick 17 poäng. Efter ca en timmes väntan fick vi så till sist göra ruta ett. Den här rutan var svår, många hundar kom helt fel och i den starka vinden var det svårt för dem att hitta vittringen från dummyn. Många blåsningar och nollningar såg vi före oss, och det kändes lite nervöst. Jag hade ingen riktig plan innan heller, huvet var nog inte riktigt med, utan jag hoppades på hunden. En enkelmarkering kastades rakt framför oss, i en uppförsbacke och en bit upp på en ås som stäckte sig från strax till vänster om oss och upp för backen, i blåbärsris och tunn skog. Jag såg att Mackan markerade bra, men kände ändå att jag behövde vrida mig lite överdrivet mycket åt vänster och även peka när jag skickade henne. Och hon gick raka vägen ut och spikade den. När hon var på väg in hörde jag hur funkisarna på rutan hoppades att hon skulle komma rakt in, och att hon skulle lämna i hand. Och det gjorde hon. Vi spikade den svåra rutan! 20 poäng. Dagen började inte bra, men det blev bättre och bättre. Vi fick ihop 75 poäng totalt och jag känner mig jätteglad för att hon jobbade så bra. Jättekul var också att Mackans brorsa Scott vann nybörjarklassen med duktiga matte Linnéa. Jättegrattis till er! På måndagen var Mackan, som Benjamin uttryckte det: inte trött, utan medvetslös!

Långa linjetag

I tisdags hade vi näst sista träningen för Karin för denna omgång. Vi var på ett gärde och lade ut 6 målområden, som Mackan fick se. G&G och Vicky/Tini var med och deras hundar hade varit där en gång tidigare så de fick inte se på när målen gjordes i ordning. Jag ville göra saker som Mackan skulle lyckas med idag. Det gick så dåligt förra gången när hon var så trött, och jag ville att hon skulle få känna sig glad och duktig. Så jag skickade bara rakt fram. Men även om man tänker sig en rak linje så blir det ju inte alltid så när hunden springer. Vi har haft (tror jag) två stycken "hopp i fontänen". Uttrycket kommer från nån liten film jag sett för länge sedan när en matte med en helt ouppfostrad hund slänger ur sig kommandona några millisekunder efter att hunden har börjat med något upptåg, liksom för att skyla över att hunden gör precis som den vill. Det sista hunden gör är att kasta sig i en fontän och matten ropar "hopp i fontänen". Det första tillfället var när Mackan skulle gå över ett mål hon redan hade varit vid, och fortsätta längre ut. UT ropade jag lite lamt, och hon sprang helt plötsligt vidare ut och hittade en boll. Det andra var när det var två mål med rätt stor vinkel emellan. Hon skulle gå till det högra, men styrde till det vänstra där hon redan hade varit. Jag blåste stopp när hon var i det tomma målet och hade letat lite, och hon stannade. Sen vinklade jag höger, och det är ju inte vår starkaste sida det här med sidotecken, men se på sjutton om inte hunden lite tveksamt gick iväg åt höger och kom rätt och hittade en dummy. I övrigt gick hon rakt dit jag pekade med sin vanliga raketfart. Sist gjorde vi några svåra markeringar. Vi stod alla tre brevid varandra och Karin kastade markeringar i skogen där varken hon, kasten eller nedslagen syntes särskilt bra. Men här gjorde Mackan ett superjobb och spikade många av sina markeringar. Det var kul att se, för hon brukar vara duktig på att markera. Det var vara för två veckor sedan när hon blev så uppstressad som hon inte kunde markera alls i början. Nu ser vi fram emot working testet på Lidingö om några dagar. Vi vilar oss i form, för Mackan är ganska trött på kvällarna, och jag med för den delen. Kvartalsskifte betyder stort bokslut och långa dagar på jobbet för mig.

Dirigeringar och prova-på-nkl-prov

I måndags tränade jag med Karin igen, idag tillsammans med Katarina och Stella. Vi gjorde lite dirigeringsövningar i en fårhage, med tre mål som vi har använt förut. Mackan var trött tror jag och det gick inte alls bra. Vi har haft de andra tjejerna , Åska och Grappa, här sedan förra lördagen och vi har bara tagit det lugnt i veckan. Det är tydligt att man blir lite trött av att bo tre hundar ihop när man inte är van, så för Mackans del har det varit tillräckligt med att bara vara. I lördags var det så dags för sista gången på M-kullens kurs. Anita hade utlovat ett litet nkl-prov för oss. Hon hade med Jörgen som kastare och Bobo som skytt. Vi fick göra två enkelmarkeringar på "vatten" - det är fortfarande is på sjön så vi hade fingerat vatten i skogen i stället, ett sök med sex vilt, ett riktat närsök och till sist en enkelmarkering på land. Mackan tog sig igenom detta utan större problem. Hon blev trött efter fem vilt i söket och lullade runt ett tag och åt lite bajs, men stärkt av detta tillskott hittade hon lite ny energi och hämtade in det sjätte viltet också till slut. Vi fick till och med lite beröm, både jag och hunden! De andra ekipagen jobbade också på bra och var jätteduktiga. Hundförarna fick varsin belöning av Jörgen, och så var den här kursen slut. Det har varit en jättebra kurs med mycket passivitetsträning och många bra övningar att fortsätta med hemma. Stort tack Anita och Jörgen!